| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERHÖST äf3ter~hös2t, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(mindre br. utom i södra Sv.) senare del(en) av hösten, senhöst; stundom allmännare: höst. En vacker Efterhöst gör ofta mödan lätt. Liedbeck Alm. (Ld) 1746, s. 21 (i fråga om september). Alla egentliga vårblommor ligga redan om hösten förbildade i sina knoppar … Detta förklarar, hvarföre de någon gång äfven utvecklas så lätt blida efterhöstar. Fries Bot. utfl. 1: 251 (1843). Ut på efterhösten en dag. Wranér Brok. bild. 152 (1889). Under efterhösten (oktober månad) 1902. PT 1904, nr 218 A, s. 3. — särsk.
a) (i sht i mer l. mindre starkt bygdemålsfärgat spr.) i uttr. i efterhöst, under nästförflutna l. innevarande (sen)höst, i efterhöstas, under nästförflutna (sen)höst; till efterhösten, till l. under nästkommande (sen)höst. Växiö rådstur. prot. 1648, s. 310 (: i Efterhöst). Växiö domk. akt. 1658, nr 187 (: till efftrhösten). Sent i efterhöstas. Sällberg Långvedsbr. 116 (1894).
b) [jfr motsv. anv. i d.] bildl. Gud gjör ey nu Mirakel / I Naturens Effter-Höst. Rydelius Vitt. 27 (1715). Byström gick till hvila redan i sin lefnads efterhöst. Crusenstolpe St. o. förh. 13: 138 (1848).
Spalt E 150 band 7, 1917