| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERLEVA äf3ter~le2va, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (†) i pl. om föremål l. saker som ngn lämnat kvar på en ort varifrån han avlägsnat sig. Konungen hämtar Konung Augusti efterlefvor i Birsen. Nordberg C. XII 1: 143 (1740; om artilleripjäser med tillbehör).
2) (†) i pl.: kvarlåtenskap. Arf och effterlefwor. Verelius Ind. 60 (1681; under epterleyfar). Schultze Ordb. 2755 (c. 1755).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. ngn gg tillf. med anslutning till EFTERLEVA, v.1) kvarleva, återstod, rest. Denna dyra efterlefva af Konung Carl Gustafs gren. Tessin Bref 2: 308 (1755; om K. XII). Brutala handlingar liksom brutala tänkesätt äro efterlefvor af en råhet, som är dömd, icke ett sant vitnesbörd om det, som verkligen lefver framåt. P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1884, s. 407. — särsk. (†): lämning, ruin; fornlämning, minnesmärke från forntiden, antikvitet. Marmor Arundelianum (dvs. den s. k. arundelska marmortavlan) .. är .. utaf alla gamla effterlefwor, det .. merkeligaste. Rudbeck Atl. 1: 779 (1679). Efterlefvorne af ålderdomens (dvs. forntidens) namnkunnogaste byggnader (i Grekland). Adelcrantz Præs. i VetA 1757, s. 28. Möller (1790).
Spalt E 168 band 7, 1918