| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERLJUDA äf3ter~jɯ2da, v. -er, -ljöd, -ljödo, -ljudit; se för övr. LJUDA. vbalsbst. -ANDE.
(föga br.) (fortsätta att) ljuda (med svagare ton) efter det att den egentliga tonen upphört; äv.: genljuda, återljuda, höras som ett eko. Efterljuda .. Gifva, låta höra efterljud. Dalin (1850; angivet ss. föga br.). Strängarnas efterljudande (i ett klaver). Uppf. b. 2: 494 (1873). Efterljuda, (fr.) retentir. Schulthess (1885). Tolfte slaget slog ut, hade slagit ut, hade efterljudit och följts af en ny dödstystnad. Strindberg Hist. min. 2: 89 (1905). — bildl. ”Mamma, säg, hvar kan min fader vara?” / Ljöd din oskulds stumma dunderröst. / ”Qvinna, säg, hvar är din make? svara!” / Efterljöd det rysligt i mitt bröst. Journ. f. litt. o. theat. 1810, s. 403 (framställt ss. yttrat av en ogift moder). — jfr LJUDA EFTER.
Spalt E 175 band 7, 1918