| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERMAN äf3ter~man2, m.||ig.; best. -mannen ~man2en; pl. -män ~män2.
1) [till EFTER- 6; jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera föga br.) efterföljare; efterträdare; efterkommande. Treschows Efterman vid Köpenhamns Högschola, Professor Sibbern. L. Hammarsköld i Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 552. I den från (storm-)stegen nedkastades plats (inträdde oförtövat) hans efterman. Emanuelsson Polyb. 2: 119 (1834). När lifvets gräns / Du hunnit, då .. nämn .. (hemligheten) för din äldste son, / Men honom blott, och denne för sin efterman. Palmblad Sophokles 371 (1840). Lundegård Dr. Cilla 119 (1910).
2) [jfr EFTER- 1 b] (mindre br.) i sht jur. person som (först) i andra hand l. efter ngn annan (ekonomiskt l. juridiskt) svarar för ngt; motsatt FÖRMAN. Om (i tryckfrihetsmål) den af efterman uppgifna förmannen vore oåtkomlig för lagens arm, skulle ingen kunna straffas. H. L. Rydin i Ny sv. tidskr. 1887, s. 225. — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] jur. o. handel. i fråga om växel: efterföljande endossent l. endossat. Jungberg (1873). Welin Sv. vexelr. 18 (1877). Fliesberg o. Stiernström Växellära 21 (1901).
Spalt E 187 band 7, 1918