| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERPLADDRA äf3ter~plad2ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (L. Hammarsköld (1805) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 160 (i bet. 2), Askelöf Ett och annat 53 (1834; i bet. 2)).
1) (numera föga br.) lösmunt återberätta, skvallra l. sladdra om (ngt som man fått höra). At effterpladra thet som vthi dryckenskap, wenlighen taalat eller giort warder, står ingen wäl an. Hambræus Erasmus B 13 b (1620). Grundlösa berättelser böra förtigas och icke efterpladdras. Zedritz 3: 48 (1855).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (föraktl.) tanklöst o. osjälvständigt eftersäga l. upprepa (vad ngn annan förut sagt); jfr EFTERBABBLA. Icke följer man med .. den tid, i hvilken Schelling och Steffens lefva, om man mer eller mindre redigt efterpladdrar deras språk. Atterbom i Phosph. 1811, s. 571. Vetenskap och konst vända bort sina vredgade ansigten från ett omyndigt, efterpladdrande och barnsligt slägte. Tegnér 3: 243 (1824). Den fångna Maria skulle lärt sin papegoja efterpladdra ”stackars Maria”. Wetterbergh Altart. 337 (1848). Den ytliga efterpladdringen af de nya (filosofiska) doktrinerna bedömde (Tegnér) .. med skoningslös stränghet. Böök Sv. stud. 72 (1913).
Spalt E 195 band 7, 1918