| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
EFTERVINTER äf3ter~vin2ter, r. l. m.; best. -n; pl. -trar.
1) [till EFTER- 8 b; jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] vinterväder som (oväntat) infinner sig, sedan vårvärmen redan börjat framträda. Om Ankorna äro röda framman i Bröstet, Haren bär länge sin Winterhår, tå är en Effterwinter at befruchta. I. Erici Colerus 1: 11 (c. 1645). Den 11, 12, 13 mars. Alla dagar vackert och blidt väder … Måtte ej någon eftervinter följa! Ekman Dagb. 163 (1790). Midt under löfsprickningen kom ett hastigt omslag, en skarp eftervinter med häftiga snöfall och sträng kyla. LAHT 1887, s. 321. Är .. (februari) blid, kommer (enl. folktron i sydvästra Småland) en eftervinter vid påsk. Eneström Finvedsb. 233 (1910).
2) [till EFTER- 8 d; jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] senare del(en) av vintern, senvinter. Lindfors (1815). Tiden då de till Byggnadsvirke ämnade trän böra fällas, är om efterhösten eller eftervintern. Stål Byggn. 1: 21 (1834). Det var .. en dag på eftervintern vid tretiden. Öberg Makter 2: 95 (1906). H. E. Hamberg i VetAÅrsb. 1912, s. 225.
-BETES-LAND. mark där (för renar tjänligt) eftervinterbete förekommer. E. Bergström i Fauna o. flora 1911, s. 11.
Spalt E 286 band 7, 1919