| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EGENDOMLIGHET e3gendωm1lig~he2t l. 30~200, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1, 3) -er.
1) till EGENDOMLIG 2: utmärkande l. karakteriserande beskaffenhet l. natur l. egenskap l. drag (hos ngn l. ngt), särmärke, kännetecken. Dalin (1850). De egendomligheter, som skarpast karaktärisera ens egen race. Heidenstam End. 215 (1889). (Justitieombudsmannainstitutionen) är en egendomlighet för Sverige. Fahlbeck Sv:s förf. 57 (1904). — jfr KARAKTÄRS-, PROVINS-, SPRÅK-EGENDOMLIGHET m. fl.
2) (numera mindre br.) till EGENDOMLIG 3: säregenhet, egenart; originalitet, ursprunglighet, självständighet. Atterbom Minnen 220 (1817). Hvarje nation har sin oföränderliga egendomlighet. Claëson 1: 133 (1857). Genom sociala inflytelser .. förlora de svagare individerna sin egendomlighet. Ahnfelt Etik II. 2: 8 (1906).
3) till EGENDOMLIG 4: märklighet, sällsamhet, underlighet, besynnerlighet, egenhet (se d. o. 4). En bland författarens många egendomligheter är, att han är så ond på hundar. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 289 A, s. 3.
Spalt E 325 band 7, 1920