| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EKLIPSERA e1klipse4ra l. ek1-, stundom äk1-, i Sveal. äv. —32, v. -ade, i Finl. förr stundom -erte.
(numera knappast br.)
1) tr.: komma (ngn l. ngt) att icke synas l. framträda; undanskymma, ställa i skuggan, kasta skugga över; fördunkla, nedsätta. Hans skugga lärer wara för liten at eclipsera mitt namn. U. Hiärne Bref (Linköpings stiftsbibl.) 26 nov. 1719. Fruentimmer .., som eclipsera mig i Ungkarlars sinnen. Dalin Arg. 2: nr 17, s. 8 (1734; yttrat av en dam). Hans Rivaler .. ecclipsera hans goda renommée. Calonius Bref t. Porthan 173 (1796). Wenström o. Jeurling (1891). — [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] bildl., refl.: avlägsna sig, försvinna; jfr 2. Sen excellensen eklipserat sig, lemnade han ett ljust intryck inom Frankska familjen. Bremer Hem. 2: 132 (1839). SvD(L) 1919, nr 293, s. 12.
2) [jfr motsv. anv. i holl.; eg. bildl. anv. av den i holl., ä. eng. o. ä. fr. föreliggande intr. bet.: vara utsatt för förmörkelse, förmörkas (om himlakropp)] intr.: försvinna; avlägsna sig; komma bort; göra sig osynlig, ”avdunsta”; jfr 1 slutet. Höpken lärer (efter duellen) tils vidare eclipserat. Calonius Bref t. Porthan 322 (1797). Grefvinnan eklipserar ett-tu-tre, / det skall ni se! / .. ifrån vår karneval. Sturzen-Becker 3: 177 (1861).
Särskild förbindelse:
Spalt E 371 band 7, 1920