Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
ELDSTAD el3d~sta2d, vard. äv. el3~ l. -sta2, r. l. m.; best. -en; pl. -städer ~stä2der ((†) = Rel. cur. 157 (1682). -stader Dähnert (1784)).
(mer l. mindre slutet) rum som är så anordnat att där(inom) värmeutveckling gm förbränning av brännmaterialier kan äga rum; särsk. dels i inskränkt bem. om den del av en ugn o. d. i vilken bränslet införes o. i vilken själva förbränningen äger rum, dels i mera vidsträckt bem. om sammanfattningen av alla anordningar som erfordras för förbränning (ss. rökkanaler, skorsten o. d.). Hwar och en bonde som sin eeghen eeldzstadh hade skulle vthgiffua ena mark. O. Petri Kr. 157 (c. 1540). Midt uppå gålfvet i stugan är eld-staden, upmurad af stora och tjocka hällar. Kalm Resa 1: 122 (1753). (Lokomotivångpannans) hufvuddelar äro: rundpannan, eldstaden, tuberna och sotskåpet. Lundberg Lokom. 30 (1902). jfr GAS-, KOL-, LOKOMOTIV-ELDSTAD m. fl. — särsk. i överförd anv. om boningsrum (med inbegrepp av kök) försett med eldstad. En fastighet med 70 eldstäder. Boendetätheten uppgick .. i gamla Stockholm till 122 personer per 100 eldstäder. SvD 1916, nr 300, s. 4.
-GAS. tekn. Grundidéen att begagna bortgående varma eldstadsgaser till förvärmning och uttorkning. TT 1872, s. 110. —
-LUCKA. —
-RUM.
1) rum som är försett med eldstad, i sht om boningsrum. Triewald Eld- o. luftmachin 14 (1734). Friesen Inbjudn. 1891, s. 21.
-ÖPPNING.
Spalt E 441 band 7, 1921