Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ELÄND l. ELÄNDA(-E), numera bl. i best. o. pl. elända(-e) e3~län2da(-e) l. (i sht relig.) 040 (i vers vanl. ∪ — ∪, t. ex. Ps. 1695, 65: 2, Wallin Vitt. 1: 108 (c. 1820), Fröding Guit. 135 (1891); — ∪ ∪ Lybecker 121 (c. 1715)), adj. -are (föga br.; Lidforss DQ 1: 112 (1888: eländare), Wieselgren Wieselgren 321 (1900: eländaste)). adv. -ELIG (†, Visb. 1: 323 (c. 1620; i bet. 2), -ELIGA (†, Linc. (1640; under calamitose; i bet. 2), Schultze Ordb. 2628 (c. 1755; i bet. 2)), -ELIGEN (numera föga br., Utt. på Dan. 16 (1592; i bet. 2)), Lind (1749; i bet. 2)).
Ordformer
(eländ- (-lend-) GR 8: 297 (1533), Emporagrius A. Oxenstierna 43 (1655) osv. älend- (-länd-) Ebr. 11: 13 (NT 1526), Handb. 1693, s. 46. Den urspr. formen i obest. sg. är den trestaviga, t. ex. Upp. 3: 17 (Bib. 1541: elende), L. Petri Oec. 45 (1559: elendha), Ps. 1695, 65: 2 (: elände), Liljestråle Kempis 126 (1798: elände). Först senare uppträder, delvis beroende på infl. från t., den tvåstaviga formen, t. ex. Wivallius Dikt. 53 (1625), Ps. 1695, 221: 9, Afzelius Sæm. E. 114 (1818))
Etymologi
[fsv. älende, ellende, liksom fd. elende, ælende, av mnt. el(l)ende, landsflyktig, främmande, olycklig, motsv. likbet. fht. elilenti, mht. ellende, t. elend, av germ. ali-landia-, ’som befinner sig i ett främmande land’, av alja-, annan (jfr lat. alius samt ELJEST, ELLER), o. landa (se LAND); jfr ELÄNDE]
1) (†) som vistas i främmande land (l. på främmande ort), landsflyktig, fördriven (från sitt hemland l. hemvist); främmande. Effter trona dödde .. (Noah, Abraham osv.) alle .., bekennandes sigh wara älende och fremmande på iorden. Ebr. 11: 13 (NT 1526; öv. 1883 o. 1917: gäster). (Sören Norrby) hade nu hwarcken frij hampn eller tilflucht … Szå att han war allestedz älende. Svart G. I 84 (1561). Swedberg Schibb. a 3 b (1716). — om resa: som sker i främmande land osv. Vthi thenne idhor älende reso. 1 Petri 1: 17 (NT 1526; bildl.); jfr första språkprovet under ELÄNDE 1.
2) (numera bl. i högre stil) = ELÄNDIG 2. Syy iach titt fatige och älende barn komber fram för tich (Herre!) full medh synder och skröpeligheet. O. Petri Handb. C 4 b (1529). Een älend och bedröfweligh tijdh. Alm. 1641, s. 23. Älende Tiggiare. Ekman Siönödzlöffte 67 (1680). Gud ser till den elända. Ps. 1819, 167: 4. Djupt elända slafvar. Hagberg Shaksp. 1: 205 (1847). Du uslaste ibland elända. Fröding Guit. 135 (1891). De värkligt elända, psykiskt brutna hvarken vilja eller kunna emigrera. SLorS 11: 20 (1895).
3) (numera bl. i högre stil, mindre br.) moraliskt dålig, usel, eländig (se d. o. 5). Wij äre arme älende syndare. O. Petri Sal. C 3 b (1535). Älende affellingar (från den evangeliska läran). A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. A 6 b (1587). Du älende aasz. Petreius Beskr. 2: 45 (1614). Du vågar höja pannan, du elända! Hagberg Echegaray Gal. 185 (1902).
4) (†) om sak: dålig, usel, eländig (se d. o. 3). Hwad för älände tygh man måtte kiöpa och dubelt så dyrt såm annars. (Stenbock o.) Oxenstierna Brefväxl. 1: 248 (1701).
Avledn.: ELÄND- l. ELÄNDE-HET. (†)
1) = ELÄNDE 1. O. Petri Handb. F 4 a (1529). Wij måstom, I Landzflychtigheet, / Nu resa, vthi Elendheet. Olffson Tree wijsa män C 2 a (1635).
2) = ELÄNDE 2. Eders och menige Rijkzens ewige förderf, Jemmer och elendheet. GR 14: 282 (1542). Min stora fattigdomb och älländheet. VDAkt. 1720, nr 431.

 

Spalt E 485 band 7, 1922

Webbansvarig