Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENJAMBEMANG aŋ1ʃaŋbemaŋ4 l. 01~, äv. aŋ1ʃaŋbmaŋ4 (ofta med fr. uttal), äv. -am-, n. ((†) r. l. m. SP 1779, s. 344); best. -et; pl. -er ((†) -men(t)s Polyfem V. 47: 3 (1812)).
Ordformer
(ofta, förr alltid, skrivet enjambement)
Etymologi
[av fr. enjambement, av enjamber (se ENJAMBERA)]
metr. om den metriska oregelbundenhet att en versrad enjamberar i nästa versrad; enjambering, överklivning; jfr ÖVER-SKREVNING, VERS-BINDNING, -KEDJA; äv. konkretare. (Versen i prisskriften har) ständiga enjambementer (öfverskrefningar). Kellgren (1786) i SAD 1786—89, s. 443. Wulff Värsbildn. 31 (1896).

 

Spalt E 624 band 7, 1922

Webbansvarig