| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENSAM en3~sam2, äv. e3n~sam2 (e`nsam Weste, ènnsámm Dalin), adj. -samme, -samma; -sammare; l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) ENSAMMEN ~sam2en, adj. -samnt; -samne, -samna; -samnare. adv. ENSAMT.
1) som är utan sällskap (icke har andra hos l. med sig, icke åtföljes av ngn); avskild (från andra), för sig själv; stundom: som är på tu man hand l. i enrum (med ngn); vanl. användt i förb. med verb, ss. predikatsfyllnad l. predikativt attribut. Vara, bliva ensam med ngn. Tala med ngn ensam. En ensam vandrare. Mess. 1531, s. C 2 a. Att thu .. faar ingestäädz ensammer, vthann haffwer tije eller Tolff dugelige Karler medt tich. GR 18: 384 (1547). Först Bessus Ensammen. Börk Darius s. 20 (1688; i scenanvisning). Mot afton foro alla tilbaka åt London, lemnande de nygifta ensamne tilhopa. Chenon Heywood 4: 16 (1773). Hon svarade, att det ej passade, att unga flickor gingo ut ensamma på gatorna. Nyblom i 3 SAH 16: 126 (1901). (Per dräng till sin käresta:) Säg först: är du ensammen hemma? Österling Bäckah. 27 (1909).
2) = ENSLIG 2. I ensamma stunder. Kanske skall du ock, innan du sjelf nedlägges, ställa din ensamma vandring hit, mången stilla aftonstund. Wallin Rel. 2: 29 (1827). Beskow Pred. 384 (1901). — (†) Epicurus höllt en ensam måltid för ett leyons eller vargs lefvernes sätt. Scherping Cober 2: 4 (1737).
3) om boning, väg, landskap m. m.: varest ngn är ensam; (gm avskilt läge) tom l. fattig på människor; öde, ödslig; jfr ENSLIG 3. (Guvernörens fru till en fånge:) Begif eder nu åter i edart ensamma hemvist. Ågren Gellert 108 (1757). Och skuggan faller så tjock, så tjock, / Som en fäll, öfver ensamma leden. Geijer I. 3: 287 (1815). Fäboden, som låg långt borta i ensamma ödemarken. Lagerlöf Jerus. 2: 317 (1902).
4) som icke har ngn som står honom nära (i livet) l. ngn med vilken han är andligt befryndad; som (mer l. mindre fullständigt) saknar anhöriga l. vänner l. kamrater; ensamstående; isolerad; äv. (med nära anslutning till 1): som icke l. blott föga kommer i beröring med andra, som lider brist på sällskap, som för det mesta är ensam (i bet. 1). Känna sig ensam. Ha det ensamt. Den ensamme är den starkaste. Wendt tigh til migh, och war migh nådheligh, ty iagh är eensam och elende. Psalt. 25: 16 (Bib. 1541). Så ensam som du (Kristus!) har ingen gått igenom verlden, ty ingen har såsom du varit oförstådd. Wikner Tankar o. fr. 105 (1872). Han är .. alla ensamna gamla fruntimmers tröst och hjälp. Edgren Tre kom. 63 (1891). Nu stod han riktigt ensam i världen. Melsted Jurist. 26 (1910). — särsk.: som är utan familj, som icke har familj att försörja; som icke bor tillsammans (o. har gemensamt hushåll) med ngn annan; stundom övergående i bet.: ogift, som blivit änka l. änkling. Ensamjungfru erhåller plats hos ensam dam (i annons). War gladh tu som intit födher .., för ty the eensampna haffuer flere barn, än then som man haffuer. Gal. 4: 27 (NT 1526). En eensam person kan .. lettare .. lidha (krig, dyrtid m. m.) en then, som vidh hustru, barn och annor tingh är bundhen. L. Petri Oec. 56 (1559). Han var inte en ensam man heller. Han hade varit gift och hade tre små barn. Lagerlöf Stenen 10 (1914).
5) om liv, levnadssätt: som föres i ensamhet l. utmärkes av ensamhet (se d. o. 3) l. isolering. Lind (1749). (Dalkarlens) ensama och afsöndrade lefnad. Strinnholm Vas. 1: 39 (1819). — särsk. (†) motsv. 4 slutet. Något effter Apostlarnas tijd war Jungfruståndet och ett ensampt Lefwerne .. mycket berömbt. Rudbeckius Kon. reg. 254 (1615).
6) [allmännare anv. av 1] som icke ingår ss. del i ett helt av (nära varandra befintliga) föremål osv. (av samma slag); icke förenad l. förknippad l. sammantagen med annat; stundom: som icke är mer än en, enda; i sht ss. predikatsfyllnad l. predikativt attribut; jfr ENSLIG 3. Det låg en ensam stuga vid vägen. Den betydelse som ett ord äger, när det står ensamt l. tages ensamt för sig. En olycka kommer aldrig ensam. Judit 14: 16 (Bib. 1541). Ålderen kommer sällan ensam. Grubb 888 (1665). Kunskaper äro ej ensame tillräcklige till fäderneslandets båtnad. Gustaf III 1: 192 (1768). Granslägtet skiljes från öfriga barrträd, derigenom att barren sitta ensamma (ej två eller flere tillsammans). NF 1: 43 (1875). Det fanns en möjlighet att få fram värnpliktslagen ensam. De Geer Minnen 2: 207 (1892). — särsk. (†): enkel. (Läppen på munnen hos maskarna) kan vara .. Ensam, Solitarium .. Dubbel, Geminatum. Retzius Djurr. 192 (1772).
7) i fråga om det sätt varpå ngn (ngt) utför en handling (en strid, ett arbete, en prestation), förvärkligar, äger l. innehar l. åtnjuter ngt: som icke är i förening l. gemenskap med ngn annan (ngt annat); ofta: utan hjälp, på egen hand, själv; bl. användt ss. predikatsfyllnad l. predikativt attribut, ofta i förb. med prep. om (jfr 9). Gården upptog ensam för sig ett helt kvarter. GR 17: 422 (1545). Regementet skulle förestås af mig ensammen. Gustaf II Adolf 198 (1617). Elack stalbroor, som äther alt ensam. Grubb 180 (1665). Härförarn ensam vinner icke slaget, / de djupa leder vinna det åt honom. Tegnér (WB) 3: 94 (1820). Då jag visste, att jag icke varit ensam om stölden. Franzén (c. 1845) i 3 SAH 2: 153. Grekiska och hebräiska lärde han sig ensam. Wulff Leopardi 26 (1913).
8) som ngn utför l. rår om l. disponerar över ensam (i bet. 7) l. har l. får för sig själv, egen; stundom: varpå ingenting annat inkräktar, odelad. Hvardera af dem (näml. diktens och värklighetens värld) fordrar sin man ensam. Tegnér (WB) 3: 241 (1819). När jag ibland önskade att ha en liten stund ensam för mig sjelf. Nyblom Twain 2: 65 (1874). Så lidelsefullt Lukianos kämpade sin ensamma strid för hvad han ansåg vara förnuftets och sanningens sak. Rydberg Varia 234 (1894); jfr 2. De hade fått en ensam kupé. Lundegård Tannh. 2: 80 (1895).
9) som (i ett visst förhållande, ss. representant för ngt visst) icke har ngn (ngt) jämte sig; som är utan motsvarighet l. motstycke; enda, den ende; ofta: som icke har ngn som gör honom sällskap (i ngt); numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad, ofta i förb. med prep. i l. om (jfr 7); ss. attribut numera bl. i uttr. sådana som: vara ensam handlande på platsen, ensam präst i församlingen, ensam herre på täppan. Peringskiöld Mon. upl. 36 (1710). Det är ju Grep, hvari jag intet är ensam. Dalin Arg. 2: nr 8, s. 2 (1734). De Danske voro hans ensamme fiender. Celsius G. I 2: 111 (1753). Underverket är ensamt i sitt slag. Rydberg Sägn. 26 (1874). Jag blef ensam om min mening. De Geer Minnen 1: 148 (1892).
10) (föga br.) egendomlig l. karakteristisk (för ngn l. ngt). Det är en ren svensk demokrati, ensam för vårt land, att ingen genom sin börd är utestängd från statens högsta embeten. Tegnér 3: 453 (1843). De Geer Minnen 2: 44 (1892).
11) med allmänt inskränkande bet., motsv. en konstr. med adv. endast l. blott l. enbart l. uteslutande; numera bl. ss. predikativt attribut l. adv. Grefve Döttrarna ensamma fingo på den tiden kallas Fröknar. Schönberg Bref 2: 258 (1778). En stilla samt för själen ensamt njutbar andakt. Ödmann Str. förs. II. 1: 132 (1803). Hatet, afundsjukan och ensidigheten äro mångordiga: hvarför skulle välviljan ensam vara stum? Tegnér 6: 198 (1833). Hvad sår jag fått jag ensam vet / Och det må bli min hemlighet. C. V. A. Strandberg 1: 321 (1877). Ensam bland unionens herrskare egde Philippa för alla Nordens folk ett hjerta. Weibull LundLundagMinn. 12 (1884).
(4 slutet) -BOENDE, p. adj. —
(7, 9, 11) -FÖRSÄLJARE. person (firma) som har ensamrätt till försäljning av ngt (i sht en fabriks produkter) inom ett visst område. SD 1892, nr 327, s. 1. —
(7, 9) -JUNGFRU. Ensamjungfru som fullständigt på egen hand kan sköta alla i ett hem förekommande göromål erhåller plats i liten familj (i annons). GHT 1895, nr 137 A, s. 4. —
-STÅENDE, p. adj.
2) till 9. NF 9: 109 (1885). Denna .. i sitt slag ensamstående landskapsvy. Strindberg Inf. 140 (1897).
Spalt E 648 band 7, 1922