Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EPIGON ep1igå4n l. e1p-, l. -ω4n, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[i sista hand av gr. ἐπίγονος, ättling, särsk. om sönerna till de sju konungar som enl. sagan drogo mot Tebe, av ἐπί, på, (där)till (se EPI-) o. –γονος, av stammen i γίγνεσϑαι, födas (se KÖN). I sv., liksom i t., har ordet vunnit insteg tack vare den t. författaren K. Immermanns roman Die Epigonen (1836)]
person som utan (större) egen originalitet arbetar på samma område o. i samma anda som en föregångare; nästan bl. om författare l. vetenskapsman l. konstnär. Frey 1849, s. 396. Wahlenberg, den äldste af Linnés svenska epigoner. BotN 1897, s. 117. De sista epigonerna av 1600-talets bröllops- och begravningspoeter. Schück o. Warburg HuvuddrSvLitt. 2: 184 (1917).
Ssgr: EPIGON-DIKTNING. —
-KULTUR. —
-LITTERATUR. —
-LYRIK. —
-POESI.
Avledn.: EPIGONISK, adj. —
EPIGONISM, r. Ahrenberg Landsm. 91 (1897).

 

Spalt E 690 band 7, 1922

Webbansvarig