Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EPISKOP ep1iskå4p l. e1p-, m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -er. I bet. 1 äv. i gr. form: episkopos; jfr Ahlberg Apostl. 162 (1903: Episkopos-ämbetet).
Etymologi
[ytterst av gr. ἐπίσκοπος (se BISKOP)]
1) i fråga om den kristna kyrkans älsta skede: församlingsälste, församlingsföreståndare; jfr BISKOP 2. Myrberg Paul. brefv. 186 (1880). Ahnfelt Etik II. 2: 221 (1906).
2) (†) biskop (se d. o. 3). VDAkt. 1652, nr 130. Därs. 1662, nr 48.
Ssgr (till 1): EPISKOP-VÄRDIGHET~002 l. ~200. —
-ÄMBETE~020, äv. ~200.

 

Spalt E 693 band 7, 1922

Webbansvarig