| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ERBÖDIG, adj.
I. [jfr ä. d. erbødig, redobogen, efter mnt. erbodich, t. erbötig, redobogen, till erbēden resp. erbieten (se ERBJUDA)] (†) villig (att lämna ngt); beredvillig, redobogen. OxBr. 11: 487 (1632). Lind (1749).
II. [ombildning av t. ehr(er)bietig i anslutning till I] vördnadsfull; äv.: som medför anseende, förnämlig. (Han har) eet ährebedigt ståndh beklädt. BtÅboH I. 13: 146 (1638). Med all erbödigh och underdånigh reverens. RP 8: 60 (1640). Spegel GV 222 (1685).
Spalt E 702 band 7, 1922