Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ERFORDERLIG æ3r~fω2rderlig l. ä3r~, äv. e3r~, ngn gg 0400 (erfo´rderlig Weste; ä`rfórdärrligg Dalin), adj. -are. adv. -LIGEN (†, Weste (1807), Schulthess (1885)), -LIGT.
Ordformer
(-fordlig Broocman Ty. underv. 1: 64 (1807), Wingård. -foderlig Nordforss (1805). -fordelig Botin Hem. 2: 229 (1756), VDAkt. 1781, nr 110)
Etymologi
[efter t. erforderlich, till erfordern (se ERFORDRA)]
som erfordras (för ett visst ändamål); behövlig; nödvändig, nödig; stundom: tillbörlig, tillräcklig. Anskaffa erforderlig borgen, erforderligt bevismaterial. Uträtta ngt med erforderlig omsorg, omtanke. Oelreich 6 (1755). När ungdomen befinnes hafva erforderlig kunskap i Christendomens Lärostycken, .. utsätter Kyrkoherden en viss Söndag till .. förhör. Handb. 1811, s. 95. Då man till ett visst vigtigt ändamål saknar erfordliga medel. Wingård Minnen 8: 58 (1848).
Avledn.: ERFORDERLIGHET3~2000 l. 0400~1, äv. 0300~2, r. l. f. förhållande(t) l. egenskap(en) att vara erforderlig; i sht förr äv. konkret. (På gästgivargårdarna) förse the resande med nödige erforderligheter. VgFmT I. 6—7: 34 (1755).

 

Spalt E 706 band 7, 1922

Webbansvarig