Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ERUPTIV e1rupti4v l. er1-, äv. 401 l. 30~2, adj. l. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[av fr. éruptif, bildat till supinstammen i lat. erumpere (se ERUPTION)]
I. adj.
1) geol. motsv. ERUPTION 1: bildad l. uppkommen av l. hänförande sig till osv. eruption; eruptions-; vulkanisk. Eruptiva bergarter. Bergstrand Geol. 80 (1859). Hagman Fys. geogr. 106 (1903). — särsk. (motsv. ERUPTION 1 slutet) bildl. En eruptiv humorist. Wallengren Mannen med två hufv. 260 (1895). Eruptiv entusiasm. Lamm Upplysn. romant. 1: 405 (1918).
2) (mindre br.) med. motsv. ERUPTION 2, om sjukdom: kännetecknad l. åtföljd av utslag. Eruptiva feberformer. Huss Typhus 3 (1855).
II. geol. sbst.: eruptiv bärgart l. bärgmassa. ASScF 10: 341 (1873). En egendomlighet för de peruanska Anderna är, att de alldeles sakna verksamma vulkaner, om än unga eruptiv flerstädes förekomma. 2 NF 21: 597 (1914).
Ssgr (till I 1): ERUPTIV-BÄRG. 2 NF 2: 156 (1904). —
-BÄRGART~02, äv. ~20. Fennia VIII. 3: 7 (1893). —
-MASSA. Lundell (1893). —
-OMRÅDE~020. Stockholm 1: 6 (1897).

 

Spalt E 728 band 7, 1922

Webbansvarig