Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EST äs4t, m.; best. -en; pl. -er40 ((†) -ar GR 1: 51 (1523: edzsta), Därs. 9: 162 (1534), Regnér Begr. 141 (1780)); stundom ESTER äs4ter, sbst.1, m.; best. -n; pl. =. (est Lönnrot SvSkr. 2: 440 (1844: Esten, best.). ester, sg., J. A. Lundell i Landsm. 1: 500 (1881), Klint (1906). ester, pl., RA 2: 329
1) benämning på person tillhörande den finska folkstam som nu bebor Estland; äv. om person tillhörande den urspr. söder därom boende baltiska (l. möjl. germanska) folkstam av vilken den finska stammen övertagit sitt namn. O. Petri Kr. 66 (c. 1540). Sigthuna (hade) .. år 1188. blifvit vtskiöflad och til bara marcken förstörd af Ryssar, Estar och Careler, som sig emot Sverige allierat. Rüdling 8 (1731). H. Lindroth i NoB 1917, s. 49.
2) (†) i överförd anv.: livegen, slav. Thenne iij (dvs. tre) rike ære saa goth som komne tiil eesthe ok egene. GR 1: 49 (1523). Bode i oc vi .. ære swa gott som kompne til edzsta oc egendöme. Därs. 51. RA 2: 329 (1569).
-SVENSK.
I. sbst. m.||ig. person tillhörande de i Estland boende svenskarna. Rydqvist SSL 2: 628 (1860). G. Danell i NordT 1907, s. 184. i utvidgad anv., om person tillhörande de i de baltiska länderna (o. södra Ryssland) boende svenskarna.
II. adj. till I. De estsvenska dialekterna, i vidsträckt mening: de sv. dialekterna i Estland, Livland o. södra Ryssland (dvs. de ”baltiska” dialekterna), i inskränktare mening: de sv. dialekterna i Estland o. södra Ryssland. Landsm. VI. 6: 27 (1888). Noreen VS 1: 124, 125 (1903). Från tysk sida ha faror hotat den estsvenska nationaliteten. 2 NF 7: 966 (1907).
ESTNISK, adj.
1) adj. till EST 1. Estniska Språket. FinKyrkohSP 1: 59 (i handl. fr. 1697). War dher 2. kyrkior, en estnisk och en letsk. KFÅrsb. 1912, s. 377 (i handl. fr. 1701). LdVBl. 1887, nr 5, s. 4.
ESTNISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) (mindre br.) kvinna av estnisk nationalitet.
Spalt E 740 band 7, 1922