| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ETTER et4er (rimmande med nätter Levertin NDikt. 148 (1894)), n. ((†) r. Cygnæus 10: 208 (1854)); best. ettret ((†) etteret Fischerström 2: 471 (1780)); pl. (i bet. 1; †) = (Rålamb 13: 204 (1690: Etterna, best.))).
1) (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat utom i vissa ssgr, i sht med bildl. bet., ss. ETTER-BIGGA, -DRAKE, -ORM, -SPRÄNGD m. fl.; se äv. nedan under a o. b) giftig vätska, gift; i sht om gift av ormar l. andra djur. VarR 17 (1538). The .. (komma) aldrigh .. til Sacramentet, lijka som thet wore eether och förgifft. L. Petri 1Post. b 4 b (1555). Sigurd Völsungson .. var så stark att han drack etter utan att det skadade honom. Nilsson Fauna 3: 77 (1860). HeimdFolkskr. 12: 4 (1894). — jfr GROD-, ORM-ETTER. — särsk.
a) († utom i ssgrna ETTER-MYRA o. -NÄSSLA) i utvidgad anv., om sådant som fräter l. kännes brännande l. stickande. En hvar, som till dig (dvs. nässlan) länder, / .. gömmer snart / För ditt etter sina händer. Leopold 2: 257 (1794, 1815).
b) (fullt br.) i bild o. bildl.; särsk. i fråga om sinnets ondska l. hat l. vrede l. avund l. förtal o. d. Theres twngor brwkadhe the till swik, wärsta eter vnder theres läppar. Rom. 3: 13 (NT 1526). Then förgifftige Ormen Dieffuulen (spydde) sitt eeter och förgifft vth (då han förledde kvinnan att taga av frukten). O. Petri MenSkap. 24 (c. 1540); jfr β α’. Frommer i ögon, haar Etter i Hiärtat. Grubb 817 (1665). Historiens taflor befläckas af smädelsens giftiga etter. Svedelius i SAH 54: 133 (1878). Hvad jag drömt om i heta nätter / af doft och af strängaspel, / nu fyller med kval och etter / hvar tigande vrå i min själ. Levertin NDikt. 148 (1894). — särsk.
α) konkretare: ondskefullt väsen. (En ond kvinna är) en Skiärdz-Eld, .. ett Etter i sitt Bo. Warnmark Epigr. F 2 b (1688).
β) i uttr. spruta etter, i bet. α’ äv. spy etter, förr äv. andas etter.
α’) om person: utösa sin vrede l. ”galla” över ngn, bliva ond; äv.: vara satirisk. Dalin Arg. 2: 111 (1734, 1754). Så snart hon öpnar mund hon bara ettret andas. Livin Kyrk. 144 (1781). (Jag) trifs .. aldrig så väl som när jag vet att phosphoristerna spy etter och galla emot mig. Tegnér (WB) 4: 280 (1823). Nordström Sönd. 170 (1910).
β’) om ögon: blixtra av hat l. vrede o. d. Ögon, som sprutade etter. Crusenstolpe Tess. 5: 356 (1849). Lagerlöf Theokr. 137 (1884).
2) (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgat spr.) var (i böld l. sår). Flyter Eeter vthur örat. B. Olavi 172 b (1578). Roberg Beynon 125 (1709). Auerbach (1908).
3) [anv. är utvecklad ur 2] (†) ss. beteckning för vissa sjukdomar som yttra sig gm bildning av var.
a) benämning på inflammation i fingrarna, ngn gg i tårna: fulslag, nagelböld; jfr BETT 4 a α. Etter eller onda betet. Tidström Resa 65 (1756).
b) benämning på en kräftartad sjukdom hos boskap. Denna Tung-kräftan (hos boskapen) .. blef .. (år 1754) förmärkt i Upland .. och fick namn af Etteret. Fischerström 2: 471 (1780).
4) (i sht vard.) ss. första ssgsled för att kraftigt förstärka senare ssgsleden; jfr ETTER-ARG, -BEFÄNGD, -DJÄVUL, -FIN, -FÖRBANNAD, -FÖRBISTRAD, -GRÖN, -GUL, -KALL, -KANALJE, -RASANDE, -SALT, -SUR, -SVART, -VÄRRE. — Anm. Hithörande adjektiviska ssgr, vilka oftast förekomma i predikativ ställning, uttalas ofta, särsk. när de stå med starkt eftertryck (’emfatiskt’), ss. två ord, vartdera fullt betonat, o. kunna i enlighet därmed särskrivas. När de ngn gg förekomma i attributiv ställning, få de i allm. vanlig ssgsbetoning. Ngn gg kan sönderfallandet i två ord vara så utpräglat att det första ordet fördubblas, ss. i följande språkprov: Det är så etter, etter förbannadt! Hellström Kusk. 60 (1910). Även de substantiviska ssgrna kunna ngn gg uttalas ss. två ord; jfr ETTER-DJÄVUL, -KANALJE.
(4) -BEFÄNGD~02 l. 40 04. (vard.) alldeles rasande. Wrangel SvFlBok 407 (1898). NDA 1912, nr 252, s. 5. —
(1) -BESK. (föga br.) besk som etter. Den inhemska drycken var etterbesk. Lundegård DrMarg. 1: 194 (1905). —
(1) -BIGG. [sv. dial. (Söderm.) etterbigg. I fråga om härledningen av senare leden se J. Swenning i SoS 1914, s. 97 ff] (vard., föga br.) bildl.: lättretlig l. ondsint l. trätgirig gosse l. man. En sådan liten etterbigg! GHT 1895, nr 250 B, s. 3. —
(1) -BIGGA. [sv. dial. (Söderm., Västm.) etterbigga. Jfr ovan under -BIGG] (vard., föga br.) bildl.: lättretlig l. ondsint l. trätgirig kvinna. Dalin Arg. 1: nr 50, s. 2 (1733). Jolin Bröstkar. 39 (1849). —
(1) -BILLA l. -BYLLA l. -BÖLLA. [fsv. eterbilla, argsint kvinna, motsv. sv. dial. (Gästr., Söderm.) etterbil(l)a, -bjäle, argsint kvinna] (numera bl. i Finl., föga br.) bildl.: etterbigga. Bedlegr. 24 (1647). om man. Det var, tag mig .., den värsta sakramentskade etterbölla till kosack jag någonsin sett! Topelius Vint. II. 2: 80 (1882). —
(2) -BLEMMA. [fsv. eterblema, eterblena] (i bygdemålsfärgat spr.) blemma som innehåller var. VarR 16 (1538). VetAH 1763, s. 238. Auerbach (1908). (†) bildl. (jfr ETTER 1 b) om ondskefull kvinna. Lind (1749). —
-BLÅSA.
1) (numera föga br.) till 1: giftblåsa. Linné MusReg. 22 (1754; om giftblåsan hos orm). (Ormens) etterblåsa töms. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 231 (1795). Hahnsson (1888). bildl., om lättretlig l. ondskefull person. Ack, du förbannade etterblåsa, du, hvad menar du med dessa förbannelser? Hagberg Shaksp. 8: 231 (1849). Böök 1Ess. 259 (1913).
2) (i bygdemålsfärgat spr.) till 2: blåsa som innehåller var. Hastfer Får 98 (1752). Auerbach (1908). —
(2) -BOLDE. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr.) = -BÖLD. När Etterbolden groor ihoop, så warder han medh rugu öfwerdragen. Schroderus Comenius 319 (1639). Möller (1745; under charbon). —
(2) -BULA l. -BÖLA. (†) = -BÖLD. L. Paulinus Gothus Pest. 87 b (1623). bildl. (jfr ETTER 1 b). Sylvius Mornay 207 (1674). Han som känner niurars grand, / Ser titt hiertas etter bula, / At thet är en röfvar kula. Kolmodin Dufv. 106 (1734). —
(2) -BÖLD. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr.) böld som innehåller var. Jes. 1: 6 (Bib. 1541). (Farao) Är .. af sår och etterbölder slagen. J. G. Oxenstierna 4: 431 (1815). Auerbach (1908). bildl. Min’ etterbölder ser Tu väl, / Och synd-förgifftet, som min siäl: / Har tagit in. Kolmodin Dufv. 118 (1734). Etterbölden hvilken nyligen brustit i Upsala. Tegnér (WB) 3: 344 (1818). —
(2) -BÖSSA. (†) kärl som innehåller var. Ach wee migh arman, Hwadh är iagh? Et Skarnfaat, een Eterbyssa, ful medh stanck, onda lucht, och gruffuelse. P. J. Gothus Savonarola SyndSp. B 3 b (1593). —
(4) -DJÄVUL~20 l. 40 32. (starkt vard.) riktig djävul. Jag slogs som en etterdj-l. Blanche FlStadsg. 352 (1847). —
(1) -DRAKE.
-DROPPE. [jfr isl. eitrdropi] (i sht arkaiserande l. i bygdemålsfärgat spr.)
1) till 1: giftdroppe. Dalin Hist. 1: 130 (1747). 2 NF 19: 490 (1913). bildl. Hvar timma drabbat mig med nya slag, / mitt blod är ej af järn, mitt kött af koppar, / och bägarn flöda öfver kan en dag / af alla dessa tusen etterdroppar. Levertin Leg. 84 (1891).
(4) -FIN~2. (knappast br.) mycket fin. Dagligt Allehandas etterfina ”pennritningar utan figurer”. Knorring Skizz. I. 2: 172 (1841). —
(2) -FLOTT, n. (†) flytning av var. Vthur hennes Kropp rann itt sådant oreenligit, rutit och illastinckande Etterflott, at man thet medh intet Watn kunde afftwåå. Schroderus Albert. 246 (1675). —
(2) -FLÖD. (†) flytning av var. Biudh Jsraels barnom, at the läta alla spittelska komma vthu läghret, och alla the som eterflödh haffua. 4Mos. 5: 2 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 1186 (c. 1755). —
-FULL. [fsv. eterfulder, motsv. isl. eitrfullr]
1) (numera knappast br.) till 1: full av gift. En eterfull orm. Apg. 28: 3 (NT 1526). Geijer I. 5: 12 (1810). Dalin (1850).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) bildl., ofta övergående i bet.: ondskefull. Therföre ligger ock mact vppå, at wij .. icke läte then etherfulla honoghen (dvs. synden) bedraga oss. L. Petri 2Post. 168 a (1555). (Hennes) etterfulla ögon. Säfström Banquer. C 1 a (1753). Hennes .. etterfulla tunga. VDAkt. 1790, nr 398. Dalin (1850).
3) (numera knappast br.) till 2. Helsingius H 3 b (1587). Lazari etterfulla lemmar. Hoffmann Förnöjs. 309 (1752). Cavallin (1875). —
(4) -FÖRBANNAD~020 l. 40 040. (starkt vard.) alldeles förbannad. Det var då etter förbannat. —
(4) -FÖRBISTRAD~020 l. 40 040. (starkt vard.) alldeles förbistrad. Lika etter förbistradt blåste det. Melander Sjöfog. 171 (1890). —
(1) -GADDE. [jfr fsv. etergadder] (†) giftig gadd; särsk. i bild. Ther thenna Antichristiska Practijka (dvs. katolicismen) sin fördömliga ethergadda först intrengde. A. A. Angermannus FörsprKyrkost. B 6 a (1587). —
(1) -GRÄS.
2) växten Linnæa borealis Lin., anisblomma, jordkrona. Wahlenberg FlSv. 394 (1824; anfört ss. förek. i Värml.). FoFl. 1908, s. 78. —
-GRÖN.
1) till 1: grön ss. etter. The onde läppar giuta / Etter-grönt förgifft och erg. Kolmodin Dufv. 107 (1734). Ettergröna jetteormar. Böttiger i SAH 50: 267 (1874).
(1) -HÄRDAD, förr äv. -HÄRD, p. adj. (arkaiserande) härdad i gift. Etterhärda svärd i hårda skjöldar stöttes. J. G. Hallman Vitt. 172 (1734). —
(4) -KALL. [jfr isl. eitrkaldr] (föga br.) bittert kall. Vi säga vid en sträng köld att det är etterkallt, hvilket biord aldrig brukas om värme. Ling Edd. 40 (1820). Landsm. XX. 1: 111 (1903). —
(4) -KANALJE~020, äv. 40 040. (vard., föga br.) ärkekanalje. ”Din etterkanalje!” Almqvist Ekols. 2: 132 (1847). —
(1) -KOLV. (†) giftig pil; särsk. bildl. (jfr ETTER 1 b). Lät ej Harm äggia tig, ty fast tu mykket bolwar (dvs. svärjer), / Så skiuter tu ej långt med Eeders Eeter-Kolfwar. Spegel GV 296 (1685). —
(1 b) -KVESA. [sv. dial. (Blek., Österg.) etterkvesa, etterkväse, motsv. nor. dial. eiterkveisa. Ordets urspr. bet. är ’etterblemma’] (i bygdemålsfärgat spr.) retlig person. Wetterbergh Penning. 83 (1847). Lundell (1893). —
(1 a) -MYRA. myra vars bett förorsakar smärta; särsk. om arten Myrmica cæspitum Latr. Linc. (1640). Thomson Insect. 290 (1862). Auerbach (1908). —
(1) -NOS. (numera knappast br.) bildl.: ondsint l. trätgirig kvinna. På thet at .. qwinnan icke skal .. blifwa .. vthaff een from ächta maka een ond etternoos. Schroderus JMCr. 205 (1620). Den etternosen Rosa! Atterbom FB 5 (c. 1855). jfr: Vi ha .. en mängd döda ord, som belysa hur lynnet varit sedan urgamla tider, ”dröjaktig”, ”etternos”, ”dröngöt”. Roos Son 29 (1904). —
(1 a) -NÄSSLA. [fsv. eternätla] växten Urtica urens Lin. O. Martini Läk. 28 (c. 1600). Lilla Brännäsla, eller Etternäsla. Bromelius Chl. 124 (1694). (Hon) vardt (av svartsjuka) så grön som etternässlan. Snoilsky 5: 94 (1888, 1897). (†) bildl. om person. Sådana förgifftighe Eethernässler äre ännu til, hwilke .. när the äre litet wordne wredhe, ösa the alt vth. Lælius Jungf. I 4 b (1591). —
(1) -ORM. [fsv. eterormber, motsv. isl. eítrormr] (numera bl. arkaiserande samt bildl.) giftig orm. L. Petri 2Post. 296 b (1555). Då Indianska Etterormen .. biter, lemnas icke så lång tid, at man kan läsa sit Fader vår. Linné MusReg. XX (1754). SAOL (1900). i bild o. bildl. Kring hälen / I dyn sig aggets etter-ormar pressa. Geijer I. 3: 212 (1812). Afundens etterormar började hväsa. Afzelius Sag. X. 1: 14 (1864). särsk. (jfr ETTER 1 b) om ondskefull människa. Almqvist Luna 117 (1835). VLitt. 1: 545 (1903). —
(4) -RASANDE~200 l. 40 302, p. adj. (vard.) alldeles ursinnig. Hoppe (1892). Hattmakaren blev naturligtvis etter rasande. Belfrage Runebg 12 (1917). —
(4) -SALT~2 l. 40 4, adj. (mindre br.) bittert salt. Vattnet var etter salt. Hedin GmAs. 2: 394 (1898). —
(2) -SMOG. [fsv. etersmogh, motsv. sv. dial. ettersmåg, n. eitersmog] (†) varigt o. sårigt utslag. Schroderus Dict. 68 (c. 1638). Schultze Ordb. 4625 (c. 1755). —
(1) -SPINDEL. (numera knappast br.) giftig spindel. Der är en etterspindel, som väfver sitt nät. Jolin Barnhusb. 88 (1849). Kaufmann Frankr. 299 (1883). —
(1) -SPRUTANDE, p. adj. —
(1) -SPRÄNGD, p. adj. bildl.: full av ilska. En gammal ettersprängd gubbe. Essén Brilj. 178 (1918). —
(1) -SPUTANDE, p. adj. (†) ettersprutande; särsk. bildl. (jfr ETTER 1 b β). Belackares Ettersputande Tungor. Fernander Theatr. 276 (1695). —
(2) -STOCK. (†) tapp av brandig bindväv som utgör själva härden för en varbildning; jfr BOLD-, BÖLD-, VAR-MODER. Etter-, vahr-stock i en svulnad. Möller (1745; under bourbillon). —
(4) -SUR~2 l. 40 4. (vard.) riktigt sur. Ett etter-surt äple. Knorring Skizz. II. 1: 141 (1845). Steffen ModEngl. 111 (1893). —
(4) -SVART~2 l. 40 4. (vard.) gnistrande svart. Ett par ettersvarta ögon. Geijer (1827) i MoB 7: 184. —
(1) -TAND. (†) gifttand; särsk. bildl. (jfr ETTER 1 b). Jag vet, at Momi (dvs. klandersjukans) ettertand upfräter mångens lycka. Nordenflycht QT 1745, s. 79. —
(1) -TUNGA. (†) bildl.: ’ond tunga’. Tu Ettertunga hwadh ästu wahn, / Medh Squaller at föra fram på Bahn? Gyldenhielm Psalt. 418 (c. 1605, 1650). LBÄ 2—3: 52 (1797). —
(1) -VIGG. [sv. dial. (Södermanl., Närike) ettervigg(e); jfr TVÄRVIGG] (föga br.) bildl.: argsint person. Hå, så’n ettervigg! Björlin Elsa 101 (1879). —
(4) -VÄRRE~20, oftast 40 40. (vard.) ännu mycket värre. Man har .. misshandlat .. mej .. och detta har gjort mej etter värre. Blanche Våln. 235 (1847). Hade herr Tobiasson haft det hett förut, så blef det ettervärre nu. Benedictsson Folkl. 174 (1887). —
(1) -ÖRT. växten Chrysanthemum segetum Lin., gullblomma, gullkrage, gul prästkrage, solsicka. Linné Sk. 321 (1751; anfört ss. brukligt i Skåne). Post Ogräsv. 69 (1891).
ETTRA, v. [jfr d. ed(d)re, isl. eitra, förgifta]
1) till 1; särsk. bildl.
a) (†) i p. pf. ss. adj.: giftig, ondskefull. Hans ettrade ilska. MarkallsN 1: 88 (1820). Men Lopter sin ettrade tunga då spetsar, / och hviskar. Ling As. 366 (1833).
b) (vard.) i uttr. ettra upp sig, reta upp sig. Först .. sedan massans vildhet hunnit ettra upp sig till det yttersta, skedde .. sjelfva mordgerningen. SDS 1886, nr 59, s. 2. GHT 1911, nr 69, s. 2.
2) (†) till 2; ss. dep.: varas, bli varig. B. Olavi 189 b (1578). Till att hela Niurorna när de ettras. Roberg Beynon 181 (1709). —
ETTRANDE, p. adj. [jfr d. eddrende gal, nor. dial. eitrende kaldt; jfr äv. ellande röd, kolande mörk o. d.] (vard.) till 4; ss. förstärkningsord; i sht i adverbiell anv. Det var mig en ettrande djävul. Ettrande-arg. Lind (1749; under bitter-bös). Ettrande arg, kallt. Lundell (1893). —
ETTRIG, adj.; adv. -T. (etrig BrölBesv. 454 (c. 1670). ettrig Lenngren 96 (1798) osv. etterigh Lindh Huuszapot. 104 (1675)).
1) (i sht arkaiserande l. bygdemålsfärgat; se dock slutet) till 1: giftig, giftfylld, brännande. BrölBesv. 454 (c. 1670). Orm med ettrig tand. Kullberg Ariosto 1: 216 (1865). Ettriga nässlor. V. Benedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 129. (fullt br.) bildl.: som lätt blir ond o. häftig, retlig, argsint, hätsk; äv.: bitande, satirisk. En liten pigg, .. ettrig .. och föga aktad tidning. Lundin Alp. 123 (1883). Fy för något dåligt hvad han då blef ettrig! Lindqvist Dagsl. 3: 48 (1904).
2) bärgv. om härdfärskat järn: slaggfull o. ojämnt färskad. JernkA 1861, s. 394. Nödsatt, rågående tackjern .. ger anledning till ”ettrigt” otätt och ojemnt jern. Jacobsson Lanc. 26 (1879).
3) (†) till 2: varig. Teckn till Twingesot ära, när Kroppen småningom förtäres, Menniskian Hostar, och etterigh Materia eller War uthsputtar. Lindh Huuszapot. 104 (1675). Cavallin (1875; med hänv. till etterfull).
4) [jfr ETTER 4] (vard.) ss. förstärkningsord: ytterlig, utomordentlig, intensiv; i sht ss. adv. Det här är ettrigt förargligt. V. Benedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 173. Ettrigt kall blåst. Lindqvist BakMoln. 56 (1911). särsk. i fråga om färger: skrikande, ilsken. De ettrigaste skarpa färger. Laurin Konsth. 619 (1900). Färgerna (på porträttet) lysa ettrigt röda och gröna. Sirén Pilo 119 (1902).
Spalt E 762 band 7, 1922