| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EVAD eva4d, oböjligt pron., adv. o. konj.
I. pron.
1) [jfr E-, pref.1 4 a] (numera bl. i skriftspråk, ngt arkaiserande) ss. allmänt relativt pron., inledande en allmän relativasts, i vilken stundom förekommer ett eg. pleonastiskt än l. också, förr äv. ock l. helst (jfr anm. till E-, pref.1 8): vad än (som), vad (som) helst (som); stundom liktydigt med: allt som. Godhz rörligitt och orörligitt ehuatt thett helst ähr. GR 1: 38 (1522). (Djävulen) tager jemväl offta orsak af ehvad han kan, .. at han må komma åt at slå them (dvs. sina tjänare). Münchenberg Scriver Får. 49 (1725). Balzac eller Flaubert, hvilka, ehvad mot dem må kunna med fog anmärkas, hvar på sitt sätt höra till den franska litteraturens storheter. Wirsén i PT 1908, nr 119 A, s. 3. — särsk.
a) attributivt framför ett följ. sbst.: vad .. än, vad för (en) .. än. Han bleeff helbregdha, ee huadh siwkdom han hadhe. Joh. 5: 4 (NT 1526). Ehvad dom än månde komma att fällas i rättegången. Svedelius Statsk. 1: 161 (1868). — (†) framför sbst. som betecknar person. Det .. är klart, at ehvad infödd minister tillträder cantzlers-embetet, densamma lärer hysa lika och enahanda tänckesätt med gref Bestucheff. Höpken 2: 249 (1753).
b) (†) i förb. evad för (en l. ett). Låter ingen till fönstret gåå, / Ehwadh för en thz wara må! Asteropherus 41 (1609). Föräldrar .. skola icke .. twinga .. (sina barn), at gifta sig med then the ey hafwa wilia, ehwad för skiäl eliest til Giftermåhlet synas styrckia. Kyrkol. 15: 6 (1686).
a) med syftning på en efterföljande, av som inledd relativ bisats; ofta med den följande relativsatsen inledd av som helst: vad som än, vad än, vad helst. GR 18: 783 (1547). Ehvad som helst mig felar, / Så tröstar jag på Dig. Hedborn Minne 239 (1835). Ehvad som sker på jorden, allt detta vet och ser Num. Castrén Res. 1: 208 (1852).
b) icke följt av relativ bisats; särsk. attributivt framför ett sbst. åtföljt av som helst: vad .. som helst. Då bankosedlarna .. af ehvad orsak som helst fallit i ett visst vanvärde emot silfver. Järta VSkr. 1: 152 (1816).
3) [jfr E-, pref.1 6] (†) ss. interrogativt pron.
a) inledande indirekt frågesats: vad (som). Eehwadh ther aff bliffwe will, warder man förnimmendis. GR 17: 372 (1545). Ps. 1819, 261: 2. — attributivt framför ett följ. sbst. Eehwadh lägligheett eller tilfälle (till vinnande av sitt uppsåt) the .. haffue kunne, wete wij icke. GR 19: 189 (1548).
b) inledande en direkt fråga: vad. Då frågade Ellin .., Euadh skall iagh begära vtaff honom. ÅngermDomb. 28/2 1628.
II. [jfr E-, pref.1 5 b γ] (†) adv., inledande en allmän relativsats o. betecknande grad: huru mycket än, i huru hög grad än; stundom omedelbart följt av helst l. som helst. Ehwadh Berns selskap skutte egenom dören, så toge loden intedt annadt än i flesken. Svart GI 87 (1561). Derföre wele dhe (dvs. adeln) blifwa widh denna efftersatte meening, ehuad helst Landtmarskalken hann dem gerna persuaderat hade. RARP 1: 167 (1632). Ehvad den nya tiden må yfvas öfver sina företräden. B. v. Beskow (1866) i FoU 26: 41.
III. konj.
1) [jfr E-, pref.1 4 b] (†) konditional konj.: om, ifall. Euadh icke folcket hafuer kommit Emilan, då hafuer han ähn yterlighare wille slagit Lenssmahn. ÅngermDomb. 3/2 1632, fol. 52.
2) [jfr E-, pref.1 5 e] disjunktiv konjunktion, motsatt ett (l. flera) följande eller o. föregående det första av två (l. flera) alternativ.
a) (†) inledande indirekt fråga; särsk. omedelbart åtföljt av heller. Ee hwad heller thet skeer medt then Ölendzske skatt, eller vdj annen motte, thet är like myckit. GR 14: 248 (1542).
b) (numera bl. i skriftspråk) inledande bisats med koncessiv bibetydelse; särsk. inledande koncessiv villkorsbisats o. betecknande den första av två l. flera förutsättningar vilka i huvudsatsen angivas ss. ägande samma följd: vare sig, lika godt om; jfr ANTINGEN 2 b α. Somlighe anamma euangelium och holla sigh ther hart wedh, ee hwat thet är fadher eller modher .. emoot. GlossaMat. 10: 34 (NT 1526). (Gud sade) intet; jag wil menniskan skal warda salig, ehwad hon wil eller ei. Swedberg SabbRo 324 (1689, 1710). (Våra historiska) minnen lefvandegöra skär och vikar, slätter och åsar, ehvad vi råka på dem mellan västkustens klippor, i öst- eller västgötabygder eller i Jämtlands dalar. TurÅ 1907, s. 55.
Spalt E 775 band 7, 1922