| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EXTERIÖR äk1steriœ4r, äv. -ö4r, äv. 01—, adj. l. sbst. r. l. m.; ss. sbst. best. -en, äv. -n, pl. -er.
I. (numera föga br.) adj.: yttre, som har avseende på yttersidan. Phosph. 1810, s. 178. Formernas så anatomiska som exteriöra förhållanden. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 6 (1836). Levertin (1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 276.
II. sbst.
1) det yttre (av ngt), yttre (kropps)form(er), utsida, yttersida; utseende; i sht i fråga om husdjur, framför allt hästar, samt byggnader (i fråga om de senare motsatt: interiör); äv., numera bl. tillf., i fråga om person. Din exterieur .. kan vända folks ögon på dig. J. Wallenberg (1764) hos Rodhe Lindblom 11. Tjocka luntor hafva skrifvits om hästens yttre skapnad, den s. k. exteriören. Wrangel HbHästv. 665 (1885). Allt (i boken) är för mycket exteriörer och yta. Wirsén i PT 1902, nr 260, s. 3. Romdahl o. Roosval 584 (1913).
2) husdj. läran om husdjurens yttre kroppsformer, ytterlära. Ehrengranat Ridsk. Inl. (1836). Juhlin-Dannfelt 436 (1886).
Spalt E 870 band 7, 1922