EXTERRITORIAL äkstær1itωr1ia4l l. -är1-, äv. 10—, adj.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. exterritorial, ytterst av lat. ex, ur (se EX-), o. territorium, område (se TERRITORIUM)]
2) som ej är underkastad ett lands lagar. Dalin (1871).
Ssgr: (2) EXTERRITORIAL-RÄTT. jur. rätt att åtnjuta exterritorialitet. NF (1881). Ramberg Svarta 153 (1911). —
(1) -VATTEN. jur. öppet hav l. vatten som ligger utanför den strandägande nationens territoriala maktsfär. 2NF (1907).
Avledn.: EXTERRITORIALITET, r. jur. till 2: förhållandet att viss person l. viss egendom l. visst område inom en stat helt l. delvis undandrages dennas överhöghet o. därav härledda rättigheter. Kôersner PolHlex. (1883).
