Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
FAKIR faki4r (Anm. Åtm. i vers kunde ordet förr stundom få huvudtonen på första stavelsen; jfr: En Fakirs rygg, som kedjan böjer. Kellgren 2: 59 (1777)), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er ((†) -s Wulf Köppen 2: 403 (1799), Sv. litt.-fören. tidn. 1837, sp. 688).
(eg. o. urspr. muhammedansk) indisk tiggarmunk o. självplågare som ägnar sig åt stränga späkningar o. andaktsövningar; ofta närmande sig till l. rent av övergående i bet.: indisk trollkonstnär (på grund av vissa fakirers förmåga att, med tillhjälp av hypnotism o. tankeöverföring, åstadkomma skenbart övernaturliga ting). Faquirer eller Tiggare-Munkar. O. Torén (1752) hos Osbeck Resa 332. Du söker .. hvad fakiren aningsfullt sökte, då han dåraktigt plågade sig sjelf. Wallin Rel. 4: 175 (1816). Läseb. f. folksk. 432 (1868). — bildl. Denne fakir, som trottsigt befaller öfver en lättrogen hop .. (o.) låter den stryka på sin prestkappa, från hvilken kraft utgår. C. F. af Wingård (1831) hos Fehrman Wingård 1: 89 (om en läsarpräst). Denna fanatism för formens fullkomlighet, som gjorde (Flaubert) .. till en konstens fakir. Levertin 11: 136 (1906).
Spalt F 80 band 8, 1919