Publicerad 1921   Lämna synpunkter
FALLANDE fal3ande2, n.; best. -et.
vbalsbst. till FALLA; stundom konkretare. — särsk.
1) till FALLA I 1 o. II 1. Verelius 3 (1681). Physikerna hafva kallat gåendet ett alltjemt förekommet fallande. H. Reuterdahl i SKN 1842, s. 137.
2) till FALLA III; numera i sht i förb. vara (l. befinna sig o. d.) i fallande. — särsk.
a) till FALLA III 1. Hafvets ständiga stigande och fallande. Kalm Resa 1: 80 (1753). Då vattnet var i fallande. SDS 1892, nr 408, s. 2.
b) till FALLA III 3. Temperaturen, lufttrycket är i fallande. Elfvius Alm. 1714, s. 40.
c) till FALLA III 4. Kurserna på aktier äro i fallande över hela linjen. Oelreich 735 (1755). Malmström Hist. 4: 67 (1874).
d) till FALLA III 7. Thorild 2: 288 (c. 1790). Hans pretentioner voro synbarligen i fallande. Retzius Nil. 327 (1891).
3) till FALLA V.
a) (i fackspr.) i allm.: lutande, lutning, stupning, fall; lutningsvinkel; särsk. bärgv. om en malms l. bärgarts stupning vinkelrätt mot strykningen. Hiärne Berghlychta 435 (1687). JernkA 1827, Bih. s. 11.
b) bärgv. i uttr. fallande i fält, om ett malmlagers l. en gångs stupning i strykningsriktningen. Wetterdal Grufbr. 5 (1878).

 

Spalt F 190 band 8, 1921

Webbansvarig