Publicerad 1921   Lämna synpunkter
FALSA fal3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING, -ERI (se nedan); -ARE, sbst.2 (se nedan), -ERSKA (se nedan).
Ordformer
(faltsa Lind (1738), VetAH 1807, s. 111 (: urfaltsad))
Etymologi
[jfr d. false; av t. falzen, som möjl. är besläktat med falten (se FALT), men som äv. (Erdmann Kleid u. filz 8 ff.) sammanställts med lat. pellere (av *peld-), slå, stöta (jfr AMBULT, FILT, PROPELLER m. fl.). Jfr 2]
1) vika; gm fals förena o. d.
a) snick. hopfoga (två bräder l. plankor o. d.) längsefter medelst (rätvinkliga) utskärningar som gripa i varandra; i sht ss. vbalsbst. samt i förb. falsa ihop o. ssgn HOPFALSA. Juhlin-Dannfelt 148 (1886: falsning) — jfr URFALSA.
b) blecksl. hopfoga (tvänne plåtar) gm att vika (deras) kanter över o. i varandra o. sedan klämma l. hamra dessa tillsamman. Fischerström 2: 186 (1780). Scheutz Bleckarb. 71 (1849). Tvenne plåtars sammanfogning med hvarandra sker antingen genom lödning, falsning eller nitning. 2 UB 6: 124 (1904). — jfr FAST-FALSA.
c) bokb. o. boktr. vika papper, tryckt l. otryckt, i ett l. flera veck; särsk. om handlingen att vika (o. slätstryka) tryckark i överensstämmelse med dess format, så att sidorna komma mot varandra i rätt ordningsföljd; äv. om dylikt arbete utfört av falsmaskin l. falsapparat; tr. o. abs. VDAkt. 1704, nr 323. 2 UB 10: 218 (1906).
2) [jfr motsv. anv. i t.; i denna bet. sannol. avl. av FALS, sbst.2 2] garv. med fals (se FALS, sbst.2 2) bearbeta (köttsidan av en garvad hud). Åkerman Kem. techn. 2: 524 (1832). Genom falsningen får undersidan ej blott ett likformigare utseende, utan lädret blir äfven mera jemntjockt, då knifven på olika ställen tar med sig mer eller mindre lädermassa. UB 5: 448 (1874).
Särskilda förbindelser:
FALSA IHOP10 04, äv. HOP4. till 1 a o. b; jfr HOPFALSA. SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3. —
FALSA IN10 4. till 1, särsk. 1 a. Borden (plankorna) i landen falsas in i hvarandra. Witt Skeppsb. 270 (1863). —
FALSA SAMMAN l. TILLSAMMAN(S) 10 (0)32 l. (0)40. till 1, särsk. 1 b; jfr SAMMANFALSA. Plåtarne .. falsas tillsammans både längs efter och tvärt öfver takytan. Rothstein Byggn. 512 (1859).
Ssgr: (1 c) FALS-APPARAT. boktr. med tryckpress förenad apparat för falsning. MeddSlöjdF 1893, s. 102. 2 UB 10: 218 (1906). —
(1 c) -BEN. (pappersknivsliknande) värktyg (vanl. av ben) som begagnas vid falsning m. m. inom bokbinderiet, stundom äv. eljest vid utslätande l. glättning av veck; jfr -KNIV 1 a. Ehrencrona (c. 1730). Hagdahl Det bästa 118 (1885). —
(2) -BOCK. ställning med ett lutande platt bräde (av mycket hårdt träslag) på vilket hudar falsas; jfr -BÄNK. Nordforss (1805). Hirsch Lärob. f. garfv. 88 (1898). —
(1 c) -BRÄDE. bräde på vilket en bokbindare falsar. Nordforss (1805). Auerbach (1908). —
(2) -BÄNK. falsbock. Nordforss (1805). Lundell (1893). —
-KNIV.
1) till 1 c.
a) (†) falsben. Rothof Hush. 62 (1762). Dalin (1850).
b) knivformig arbetande del å falsmaskin (se d. o. b). UB 6: 513 (1874).
2) till 2. = FALS, sbst.2 2. Wikforss (1804; under falzeisen). (På falsbocken) bearbetas skinnet med falsknifven, som med båda händerna föres fram och åter öfver detsamma. Arb. bok 82 (1887). —
-MASKIN. (fristående) maskin som ersätter falsningen för hand.
a) till 1 b. TT 1897, M. s. 91.
b) till 1 c. UB 6: 513 (1874). TT 1901, Allm. s. 25. —
(1 b) -MEJSEL. Eneberg Karmarsch 2: 483 (1861). För att (vid plåtars sammanfalsning) erhålla en skarp och vacker fals använder man en s. k. falsmejsel, hvars hufvud är försedt med ett spår, som motsvarar falsens storlek. 2 UB 6: 124 (1904). —
(2) -SPÅN. om avfallsprodukt vid falsning; vanl. i pl. Hirsch Lärob. f. garfv. 340 (1898).
Avledn. (till 1 c): FALSARE, sbst.2, m.||ig., -ERSKA, f., arbetare, resp. arbeterska som har till sysselsättning att falsa. Wikforss (1804; under falzer). UB 6: 512, 513 (1874). —
FALSERI. (mindre br.) boktr. avdelning av större tryckeri där falsning (o. häftning) av tidskrifter o. broschyrer försiggår. Nord. boktr.-konst 1905, s. 36.

 

Spalt F 201 band 8, 1921

Webbansvarig