| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FASTA fas3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. FAST, f.
1) (ss. juridisk fackterm om förh. i Sv. före 1875, i Finl. ännu) laga stadfästelse å föryttring av fast egendom; i fråga om nutida sv. förh. (utom i fackspr.) ofta användt liktydigt med: lagfart. Söka, få, erhålla, taga fasta (förr äv. laga fasta) på ett köp, en egendom. Befalendis wåre fogether oc embitzmen att the giffue för:de .N. liust oc fast på för:de gotz. GR 6: 308 (1529). Sökie ther fulla fast upå å rätte häredztinge, ther jorden liggiandes är. Lagförsl. 339 (c. 1606). At Grufwebodar .. må inprotocolleras och lagfaras uti Grufwerätten, .. och så fasta gifwes och tages, såsom uti andre Rätter ske plägar. Schmedeman Just. 881 (i handl. fr. 1684). JB 4: 1 (Lag 1734). Köpebref, derå uppbud och fasta kommit. 1NJA 1874, s. 29. Sterbhusdelegarne .. (hava) begagnat sig af den för .. (N. N.) meddelade, men genom berörde dom ogiltig förklarade fastan, som formelt icke blifvit ur Lagfartsprotokollen afskrifven. PT 1906, nr 143 B, s. 2. — (†) Någon .. egendom som vhrminnes fastom åkommen ähr. GR 5: 88 (1528).
2) (numera föga br. utom i b) i mer l. mindre bildl. anv. Block Progn. Förspr. (1708). På werlden och dess slumpelått / Wi hwarken skiöt ell’ fasta fått. Rydelius Vitt. 121 (1711). Jag .. har fått intyg och fasta på att jag i min nuvarande tjänst duger. GWennerberg (1861) hos Taube Wennerbg 2: 246. — särsk. i uttr. taga fasta på (ngt).
a) (knappast br.) försäkra sig om (ngt). I god tid taga fasta på sitt öfverherrskap. Rydqvist Resa 95 (1838).
b) (fullt br.) lägga (ngt) på minnet (för att begagna sig därav l. åberopa sig därpå gent emot vederbörande); (upptaga o.) begagna sig av. Taga fasta på ngns ord, löfte, erbjudande, förslag. Dalin (1851). Man må .. taga fasta på detta yttrande om möjligheten af en ändring. AHazelius i SvLitTidskr. 1868, s. 212. Jag .. var angelägen att taga fasta på det lilla, som stod att få i den rätta riktningen. De Geer Minn. 1: 177 (1892). Vi taga fasta på frihandelsorganens samfälda bekännelse, att (osv). VL 1895, nr 7, s. 2.
4) (†) fastighet. Awijsning på Jord eller fasta, som iagh hafwer såldt, enom androm. Stiernhielm Fateb. F 2 b (1643). Han .. (har) kiöpt sig fasta uti Iönkiöping. VRP 1715, s. 64.
Spalt F 352 band 8, 1924