| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FATTIGDOM fat3ig~dωm2 l. (vard.) fat3i~ dωm2, r. l. m. ((†) n. FörarbSvLag 2: 259 (1706)); best. -en.
1) till FATTIG 1: egenskapen l. förhållandet att vara i små (ekonomiska) omständigheter, att vara fattig; medellöshet; armod; stundom närmande sig bet. nöd. Leva, råka, komma i (stor) fattigdom. I fattigdom och elände. GR 1: 126 (1523). Fattigdom och rijkedom giff migh icke, men lät migh min affskilda deel aff spijs få. Ordspr. 30: 8 (Bib. 1541). Han dog .. i den uslaste fattigdom. Tessin Bref 1: 88 (1751). Munkarne voro förbundna till lydnad, kyskhet — i ogift stånd — och till fattigdom, d. v. s. försakelse af all privat egendom. Lövgren Kyrkoh. 60 (1888). — särsk.
a) i ordspr. Fattigdomen weet ingen skam. Linc. Sss 6 b (1640); jfr b. Fattigdomen är altijd tullfrij. Grubb 205 (1665). När fattigdomen kommer in genom dörren, flyger kärleken ut genom fenstret. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i personifikation. Warnmark Epigr. D 3 a (1688). Fattigdomen, vid sin krycka, / Lemnar lätt sitt trånga hus. Bellman 3: 111 (1790). Snart satte sig fattigdomen till bords med dem. Bremer Nina 175 (1835).
2) till FATTIG 2: otillräcklighet i ngt hänseende, otillräcklig tillgång, brist. — jfr ANDE-, BLOD-, FISK-, ORD-, SKOG-FATTIGDOM m. fl. — särsk.
a) till FATTIG 2 a; i uttr. fattigdom på ngt. På timmeliga Saker ledh iagh stoor Fattigdom. Preutz Kempis 272 (1675). Fattigdom på ved och bränsle. Fischerström Mäl. 434 (1785). Där var då åtminstone ingen fattigdom på ord. Östergren (1920).
α) relig. till FATTIG 2 b α. En andans fattigdom. Nohrborg 429 (c. 1765). Fattigdom i anden. Flensburg KyrklTal 461 (c. 1875). Wirsén Vis. 127 (1899).
β) till FATTIG 2 b β. Tidens brister: kraftlöshet, ljumhet och andans fattigdom. SvLitTidn. 1817, sp. 193. Wetterbergh Penning. 256 (1847).
c) till FATTIG 2 c. Wårt Swenska Tungomåls feel och fattigdom. Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643).
d) till FATTIG 2 e. Naturens förskräckliga fattigdom och vildhet i de kallaste (länderna). Geijer II. 1: 32 (1825); jfr FATTIG 2 e β. Ämnets fattigdom. Dalin 1851).
3) (numera bl. ngn gg tillf.) konkret, om de ägodelar som en fattig människa äger; få l. ringa ägodelar; jfr ARMOD 2 c slutet. (Den fattiga änkan) inlagde vthaff hennes fatighdom alt thet hon hadhe. Mark. 12: 44 (NT 1526; Bib. 1917: armod). (Han) togh .. jfrå them all then fatigdom, the köpt hade, både lereff, wadmall och annet. BtFinlH 3: 408 (1558). Uptekningen på Sahl. Comminister Arnæi effterlemnada fattigdom. VDAkt. 1750, nr 179. Beskow Pred. 588 (1901).
-BEVIS.
1) (av myndighet utfärdat) intyg om (ngns) fattigdom l. medellöshet (i sht för erhållande av befrielse från avgift l. dyl.), medellöshetsintyg; jfr -BETYG. CommercecollSkriv. 29/4 1773, s. 1. Fattigdomsbevis skall .. vara utfärdadt af ”pastor i församlingen eller vederbörande kronobetjent”. NF (1881).
2) bildl.: bevis på fattigdom l. oförmåga. EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 130. Ett andligt fattigdomsbevis. Vasenius Samkänsl. 82 (1901). —
-ED. jur. ed varmed en person styrker sin medellöshet för att bli befriad från erläggande av vissa avgifter (t. ex. rättegångskostnader); jfr FATTIG-ED. Flintberg Lagf. 4: 726 (efter handl. fr. 1690). Broomé CivPr. 234 (1882). —
-KRUKA. (†) bildl., om fattigdom. Fattigdombs krukan (var) insatt i huuset, förmedelst stoor misswäxt. VDAkt. 1677, nr 101. —
-LÖFTE. (munk)löfte att leva i (frivillig) fattigdom. Munkar af det strängare fattigdomslöftet. Eneman Resa 2: 215 (1712). (Barfotamunkarna) hafva gjort fattigdoms löfte. Kalm Resa 3: 363 (1761).
Spalt F 401 band 8, 1924