| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FEBUS fe4bus, i bet. I m., i bet. II r. (m. Dalin (1851)) ((†) n. Thorild 3: 45 (1791), Claëson 1: 320 (1859)).
I. [av lat. Phœbus, av grek. Φοῖβος, eg.: klar, lysande, epitet till Apollo] i den klassiska mytologien: namn på solens o. skaldekonstens gud, Apollo. Phœbi Söner (dvs. skalderna). JLinder hos Hoorn Jordg. 2: Förspr. 8 b (1723).
II. [bet. uppgives härleda sig från den medeltida franske författaren Gaston III av Foix, kallad Phébus, vars dikt ”Miroir de Phébus des deduiz de la chasse” blev beryktad för sin svulstiga stil] (numera i sht estet., föga br.) = FEBUSERI. Kellgren 3: 165 (1785). Dessa (tankar äro) föredragna i en den vackraste stil, utan öfverlastning eller Febus. Polyfem V. 25: 2 (1812). 2NF 7: 1484 (1907).
FEBUSERI, n. (förr äv. skrivet phœ-) (numera i sht estet., mindre br.) högtravande l. sökt stil; tomt ordprål, bombast, svulstighet, svulst. Vår vitterhet befinner sig nu i lyftningen till det sublimare Febuseriet. Leopold (1805) i 2Saml. 2: 36. Fosforistiska febuserier. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 348 (1913). —
FEBUSIERA, v. (febusera 1792) (†) intr.: utmärka sig gm febuseri; tr.: göra febusisk; i p. pf. ss. adj.: febusisk. Thorild 3: 210 (1792). Hr Wallins akademiskt phebusierande Chrior. Hammarsköld SvVitt. 2: 229 (1819). Prosan (i Hamletöversättningen) .. måste synas betydligen phebusierad. SvLitTidn. 1820, sp. 233. —
FEBUSISK, adj. (förr äv. skrivet phœ-) (numera i sht estet., mindre br.) högtravande, bombastisk, svulstig. Thorild 3: 59 (1791). Auroradikterna voro mycket febusiska och omogna. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 57 (1918).
Spalt F 419 band 8, 1924