Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FENOMENAL fe1nomena4l l. fen1-, l. -å- äv. -ω-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet phæn-, phen-)
Etymologi
[jfr t. phänomenal, eng. phenomenal, fr. phénoménal]
adj. till FENOMEN, sbst.; jfr FENOMENELL o. FENOMENISK.
1) (föga br.) filos. till FENOMEN I 2: fenomenell (se d. o. 2). Leopold 4: 307 (c. 1820). Den fenomenala världen. Nyblom i 3SAH 8: 274 (1894).
2) till FENOMEN I 3: utomordentlig, sällspord, förbluffande, kolossal. Han ägde ett fenomenalt minne. En fenomenal löpare. (Hennes utförande av) staccatot .. är nära nog fenomenalt. AB 1890, nr 14, s. 3. Det fenomenalt utvecklade aritmetiska, sinnet. Dahlgren Lyr. 152 (1913). Hon var i besittning av en fenomenal stämma. PT 1918, nr 33 A, s. 2.
Avledn.: FENOMENALISM, r. [jfr t. phänomenalismus, eng. phenomenalism] filos. till 1: åsikt enl. vilken människans kunskapsförmåga är inskränkt till fenomenvärlden o. ej kan tränga fram till tingens värkliga väsen. VNorström (1906) hos Liljedahl Norström 2: 30. —
FENOMENALITET, r. [jfr eng. phenomenality, fr. phénomenalité] filos. till 1: egenskapen att vara fenomen (se d. o. 2). Edfeldt Boström Skr. 2: 487 (1883). Frågorna om tidens och rummets substantialitet eller fenomenalitet. Åberg FilSedel. 1: 110 (1893).

 

Spalt F 462 band 8, 1924

Webbansvarig