Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINGERNE, n.; pl. =; l. FINGRAN, n., äv. m. l. f. (Murenius AV 114 (c. 1643)); pl. =; äv. FINGARE?, r. l. m.?
Ordformer
(fingerne 1669—1684. fingane 1735—1754. fingare (otydligt skriven form) 1722. fingran 1526—1668)
Etymologi
[fsv. fingrine, fingran, sv. dial. (Blekinge, Dalarna) fingane, fingran, motsv. ä. d. fingerne, substantivisk avledning till ett (icke anträffat) adj., vilket i sin ordning är en avledning till FINGER med suffixet -ina; med avs. på bildningssättet jfr FÄDERNE, MÖDERNE; jfr äv. fht. fingirī, mnt. o. mht. vingerīn, (finger)ring]
(†)
1) fingerring (ofta av förgyllt silver). OPetri Tb. 93 (1526). Silfver förgyldt .. 4 st: så nämde Fingane. BoupptVäxiö 1754.
2) fingerborg (se d. o. 1); anträffat bl. i formen fingran. (Sv.) fingran, (lat.) Digitale, (t.) Fingerhut. Schroderus Lex. 28 (1637).

 

Spalt F 584 band 8, 1924

Webbansvarig