FINSKHET fin3sk~he2t, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) att vara finne (finländare) l. finsk (finländsk) till födsel, tänkesätt, språk o. d.; finsk (finländsk) karaktär; det finska befolkningselementets politiska o. kulturella herravälde (ss. ideal för förhållandena i Finl.); fennomani. Cygnæus 3: 266 (1861). Idéella intressen hade i .. (F. Cygnæus) alltid en vältalig och varm förespråkare, bland dem främst Finskhetens sak. ASScF 12: Minnest. 2: 13 (1883). Den själftillräcklighet, som alltför ofta utmärker den spirande finskheten i vårt land (Finland). FoU 20: 75 (1907). — särsk. (†) övergående i bet.: stor envishet, tjurskallighet; jfr FINSK a. I dag har han förebrått mig min envishet, eller min ”finskhet”, som han kallar det. Bremer Dagb. 223 (1843).
Ssgr: FINSKHETS-IVRARE. fennoman. De ensidigheter, som kunnat yppa sig hos en del finskhetsifrare. NF 1: 292 (1875). —
-STRÄVANDE, n. jfr -IVRARE. Något egentligt finskhetssträfvande hade man ju .. knappast vetat af under Runebergs Helsingforstid. Söderhjelm Runebg 2: 294 (1906). —
