| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FINT, fin4t, r. (m. Porath Pal. 1: D 1 a (1693), Lundell; f. Lind (1749; jämte m.), Kindblad (1870)) ((†) n. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836; i bet. 2), SvTyHlex. (1872)); best. -en; pl. -er40 l. 32 (ss. n. =).
1) fäkt. vid fäktning förekommande konstgrepp avseende att bringa motståndaren att parera i förtid o. därigm blotta sig; låtsat utfall. Somblige giöra deras Finter med foten mer än med Klingan. Porath Pal. 1: D 1 a (1693). Efter en följd af lysande finter gjorde han ett utfall samt rispade upp Holmes högra arm. Samtiden 1871, s. 79. En vacker fint med floretten. Lidforss DQ 2: 219 (1892).
2) (numera knappast br.) hippol. markerad (på gränsen till en sakta tryckning stående) dragning av en hästs tyglar. Blotta fint eller lystringskänningar. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836).
3) knep, list, trick. Rudbeckius Luther Cat. 100 (1667). De märkte, at detta allenast var en fint til at förblinda dem. Loenbom Stenbock 2: 59 (1758). I enskilda fall kan man ändamålsenligt underlätta inpräglandet i minnet genom .. mnemotekniska finter. 2NF 18: 760 (1912). — särsk. (†) i uttr. spela en fint o. d. VDAkt. 1737, nr 279. En skurk, som kanske spelt en fint. Scholander 2: 159 (1866).
B (†): (1) FINTE-VIS, sbst. (†) i uttr. på fintevis. Man avancerar på Finte-wijs. Porath Pal. 1: N 2 a (1693).
FINTLIG, adj.3, se d. o.
Spalt F 609 band 8, 1924