Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJANTA fjan3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr FJANT, sbst.2, o. FJANTERI (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. fjante; avledn. av FJANT, sbst.1]
(vard.) vara fjantig, bära sig fjantigt åt; prata dumheter, tokas, fjollas; springa omkring o. visa sig viktig o. beskäftig, fjäska; äv.: fjäsa (för ngn), göra sig till (för ngn). Må patrioten fjanta, / basunande om konstens lif i norden. Scholander 3: 91 (1860). Gubben får väl gå där och fjanta. Engelke Prästg. 39 (1905). Flickorna fjantade omkring honom. Nordström Borg. 27 (1909). Han smilade och fjantade för sergeanten. Janson Lögn. 20 (1912). Jerker sprang ut och in och fjantade. Koch Arb. 247 (1912).
Särsk. förb.: FJANTA I VÄG10 0 4. (vard.) rusa i väg (i onödan), ”fara i ogjort väder”. jfr FJANTA ÅSTAD. —
FJANTA OMKRING10 04. (vard.) Fjanta omkring som ett spektakel. ST 1899, nr 2218 A, s. 3. —
FJANTA ÅSTAD10 04. (vard.) = FJANTA I VÄG. (Man) borde .. icke ”fjanta åstad” i onödan. GHT 1897, nr 43 A, s. 2.
Avledn.: FJANT, sbst.2, n. (vard.) = FJANTERI. Jag skall genast göra slut / På allt ditt fjant och pjåller. CFDahlgren 2: 216 (1842). Berg Germ. 110 (1916). —
FJANTERI, n. (vard.) vbalsbst. till FJANTA, v. Det där är ju bara rena fjanteriet! Fjanteri och tillgjordhet. Nordström Piga 61 (1914).

 

Spalt F 658 band 8, 1924

Webbansvarig