| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FJÄDRING fjä3driŋ2, r. l. f.; best. -en.
1) abstr.: förhållande(t) att ngt fjädrar l. fjädrar sig; äv.: egenskap(en) att kunna fjädra sig, elasticitet, spänstighet. Weste (1807). Elasticiteten (spänstigheten, fjädringen, expansibiliteten). JernkA 1820, s. 94. Ryska selen har en träbåge .., som fastspännes mellan lokan eller kollret och skaklarna samt åstadkommer en viss fjädring i draget. 2NF 25: 18 (1916). — jfr LUFT-, SJÄLV-FJÄDRING.
2) tekn. (i sht urmak.) konkret: fjädrande skiva o. d. (mellan delar av en apparat o. d.). Då rummet det tillåter, lägger man en fjädring af messingsfolie på timhjulet. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 49 (1881). Ericsson Ur. 149 (1897).
Spalt F 681 band 8, 1924