Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLACKRA flak3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(flackra 1590 osv. fla(a)kra 1564—1604)
Etymologi
[fsv. flakra, kittla, smeka; jfr sv. dial. flakra, flaxa, nor. dial. flakra, fladdra, vifta, vara inställsam, isl. flǫkra, stryka omkring, t. flackern, fladdra, ävensom d. flagre, flaxa, fladdra; av samma rot som FLACKA, v.2 Jfr FLAGRA, v.2, o. FLICKRA. — I bet. 4 föreligger troligen ett senare lån från d. flagre]
1) (†) om levande varelse: fladdra, flaxa; vifta. Foglanar flaakra wedh Limstånghen. LPetri Gothus Tröstb. 114 b (1564). En förgifftigh Orm flakrar medh gadden. ASimonis SiälÖrt. X 6 b (1586).
2) (†) om person: visa sig inställsam. Flakra icke för herranom. SvOrds. A 6 a (1604; uppl. 1636: flekra).
3) (†) om sak: röras av vinden, fladdra, vifta. Hoo som .. seer (”köttets svarta fana”) hoos sigh flygha och flackra .. han förskrecke sigh. PErici Musæus 5: 207 a (1582).
4) (tillf.) om låga: fladdra, flämta. Sjuka kroppars flackrande ljuslåga. Knöppel SvRidd. 40 (1912).

 

Spalt F 735 band 8, 1924

Webbansvarig