FLAMBÄRGARE flambær4jare, äv. 3~200, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[ombildning av fr. flamberge, en gm folketymologisk anslutning till flambe (se FLAMBOYANT) uppkommen form av ffr. floberge, trol. av germ. urspr. Ordets senare led torde vara besläktad med BÄRGA. Ordet har tidigast användts ss. namn på den i riddarsagorna omtalade Renauld av Montaubans svärd o. sedan kommit att användas om en viss typ av svärd, särsk., på grund av anslutningen till flambe, om svärd med vågformig klinga]
