Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAMSA flam3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (i sht bygdemålsfärgat l. vard.) uppträda l. uppföra sig bullersamt l. oskickligt l. vårdslöst l. påfluget l. slarvigt; äv.: prata l. skratta högljudt o. opassande. Tid att dansa och flamsa, det har du, din spelevink. Falk Skolp. 99 (1903).
2) (†) i uttr. flamsa på sig ngt, gm obetänksamhet o. lättsinne skaffa l. ådraga sig ngt. Hur månger på sig sielf et ärelyte flamsar, / Som alt för fritt och dierft med vnga karlar gamsar! Kolmodin QvSp. 1: 122 (1732).
1) (i sht bygdemålsfärgat l. vard.) oskickligt l. bullersamt l. lättsinnigt uppträdande l. uppförande, högljudt o. opassande prat, skratt; äv.: slarvighet. Strindberg MOlof 99 (1878). Det var intet flams och ingen kärlekshandel mellan gossar och flickor, och alla, som stodo på kyrkbacken, gamla och unga, stodo där tysta eller samtalade med hviskande röst. Geijerstam Hallin 260 (1887). LoW (1911). jfr PIG-FLAMS.
2) (föga br.) konkretare: fåfänglighet, flärd. (Hon) var så begifven på flams och glitter, och ville hafva allt hvad hon såg. Bremer Sysk. 2: 50 (1848). —
FLAMSA32, i västra o. södra Sv. stundom 40, sbst.2, f. [sv. dial. flamsa, f.] (i sht bygdemålsfärgat l. vard.) flamsig kvinna. Lundell (1893). Östergren (1920). —
FLAMSIG, adj.; adv. -T. [sv. dial. flamsig] (i sht bygdemålsfärgat l. vard.) som utmärker sig gm flams. Flamsigt grin. GHT 1897, nr 282 A, s. 4. De svenska danslokalernas mer eller mindre flamsiga förlustelser. SvD 1924, nr 141, Lördagsbil. s. 6.
Spalt F 758 band 8, 1924