Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLAS fla4s, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. flas, fnas, fjäll på huden, skal; jfr nor. dial. flas, tunt skal; möjl. besläktat med FLISA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fnas; äv.: flaga. Qvarts är .. det som Bergsmänner kalla Flas. Linné Stenr. 11 (c. 1747). Flaset på nötter. Lind (1749). Schultze Ordb. 1161 (c. 1755).
Avledn.: FLASA, r. l. f. (föga br.) flaga. När det finnes inuti (kvarnstenen) flasor, som röd krita, då är stenen icke god, ty han är för lös. Linné Stenr. 20 (c. 1747). Tapeterna hängde i stora flasor från väggarna. Norlind Hell 1: 49 (1912). —
FLASA, v.1 [sv. dial. flasa, skala, avbarka, spinka, klyva i små stycken; jfr nor. dial. flasa] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skala, avtaga skal l. fnas från (ngt). Lind (1738). särsk. i förb. flasa upp sig, om bark: lossna l. rivas upp i flagor l. splittror. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 137.
Ssg: flas-björk. lös björkved. 2UB 4: 406 (1899). —
FLASIG, adj.1 [sv. dial. (Västergötl.) flasig] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skalig, fjällig. Lind (1749).

 

Spalt F 768 band 8, 1924

Webbansvarig