| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLEKTERA fläkte4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (vanl. dock FLEXION; se d. o.).
(numera mindre br.; se dock nedan) språkv. böja (ord). Trendelenburg GrSpr. 80 (1801). Lindfors Bröder 120 (1806). Dalin (1851). — särsk. (fullt br.) i p. pr. om språk l. språkgrupp, särsk. i förb. (de) flekterande språk(en) o. d., om språk med böjning (i egentlig mening) dels gm särskilda ändelser, dels gm inre förändringar (i motsats till agglutinerande o. isolerande l. monosyllabiska språk). Claëson 1: 235 (1858). 2NF 18: 941 (1913).
Spalt F 783 band 8, 1924