Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLEPA fle3pa2, v. -ade ((†) pr. sg. -er JBureus). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), FLEP, sbst.2 (se avledn.); -ARE, FLEP, sbst.1, o. FLEPER (se avledn.).
Etymologi
[jfr nor. o. isl. fleipa; i avljudsförh. till FLIPA]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) lipa; förvrida ansiktet, vika ut mungiporna o. ”hänga läpp”, som om man skulle till att lipa; äv. om ansikte l. mun. Mun gApAr A, flEper E, grIner I. JBureus (c. 1630) hos Lindroth Bureus 103. (Bönder) flina mäd flepande Åljt (dvs. ansikte). Warnmark Epigr. L 2 b (1688). Hof DialVg. 117 (1772; anfört ss. västgötska). Dalin (1851).
2) (numera bl. bygdemålsfärgat) vara alltför eftergiven l. undfallande l. mjäkig l. klemig l. våpig; särsk. i uttr. flepa med någon, klema l. kela med ngn. Du (bör ej) flepa så, / At de (dvs. barnen) i Vaggan det förstå. Salvius BrudGrafskr. 29 (1740, 1757). Det är att skämma bort barn att flepa med dem. Nordforss (1805). Dalin (1851; betecknat ss. ”fam.”).
3) (†) narra l. lura (ngn) med inställsamt tal l. löst prat. Gode herrar, läter eder ey fleepa / Medh the ordh, som (dvs. med vilka) Mercurius här löper. Brasck TyKr. G 4 a (1649).
4) (†) tala l. bete sig enfaldigt l. dumt l. narraktigt o. d.; äv. dep. Flepas, tokas. Verelius 73 (1681). Du förställer dig så: men de flepa, som de voro skapta dertil. Amman 54 (1756). Nordforss (1805).
Särsk. förb.: FLEPA FRÅN. (†) till 3: med inställsamt tal l. löst prat frånlura (ngn ngt). Hwadh kåstligh wilbrådh tu leet frå tigh flepe. Fosz 72 (1621).
Ssgr (till 2): FLEP-AKTIG. (†) klemig, våpig, veklig, mjäkig. När ett språk med ett reent eller klart e altförmycket förmenges, i synnerhet uthi endan på ordet, blijr det alt för qwinligt och fleepachtigt. Hiärne Orth. 23 (1717). Jag är något flepaktig, det rår jag intet före, det är så mitt sinnelag. Amman 31 (1756). SvLitTidn. 1819, Bih. sp. 28. —
-FULL. (†) Flepful i Seder. Bjugg Huussp. A 2 a (1697).
Avledn.: FLEP, sbst.1, l. FLEPER, m.
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) till 2: svag, eftergiven o. undfallande stackare, mes, pultron, kujon; våp. PolitVis. 220 (c. 1600). Then Man som sig låter af Hustrun tråå neder, / .. Han är en stor Fleper. Törnewall A 8 a (1694). I göre väl att holla dem (dvs. edra barn) icke som en fleper utan som en Christeliger och rättskaffens fader. HSH 9: 154 (c. 1750). Böttiger 3: 32 (1843, 1858). Dalin (1851; betecknat ss. ”fam.”).
2) (†) till 4: enfaldig narr (l. ung glop) som pratar o. gör dumheter. Lucidor (SVS) 449 (1674). Här äre Underwerk i Haafwet at betrachta / Så ögonskeenliga at hoo them ej wil achta, / Han moste hollas för een Flaan och Fleep och Fåne. Spegel GV 186 (1685). Den unga Flepen är så svartsiuk om sin skiöna. Gyllenborg Sprätth. 14 (1737). Man har .. svårt att under den gapiga flep, som Gyllenborg tecknar (i ”Satire öfver mina vänner”), tänka sig den snillrika och älskvärda grefve Creutz. BEMalmström 1: 348 (c. 1860). —
FLEP, sbst.2, n. (numera bl. bygdemålsfärgat) särsk. till 2: mjäkighet, klemighet, våpighet o. d. Schenberg (1739). Flep och mek det ges intet i mitt hus. Amman 49 (1756). Dalin (1851; betecknat ss. ”fam.”). —
FLEP, adj. (†) till 2, = FLEPIG 1. Schenberg (1739). Ej i dryckom flep och svag. Bellman SkrNS 2: 246 (1792). —
FLEPERI, n. (†)
1) till 2: mesaktig eftergivenhet l. undfallenhet. Brenner Pijn. 88 (1727).
2) till 4: dumt o. enfaldigt tal; löst prat, sladder. Mycket annadt fleperij hade han seya för bönderne. Svart G1 162 (1561). Achrelius Jos. D 4 b (1692). —
FLEPIG, adj.
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) till 2: alltför svag, eftergiven o. undfallande; mesaktig; våpig, blödig. SP 1780, s. 567. En Coridon som smilar flatt, / Ser hjertans flepig ut och kärlig. Lenngren (SVS) 2: 189 (1797). Det duger inte, min gosse, .. att vara så der flepig mot en qvinna, för då vänder hon upp och ner på en. Blanche Våln. 303 (1847). Flepig erotik. Karlfeldt i 3SAH 24: 134 (1909).
2) (†) till 4: enfaldig, meningslös o. d. Dig, min son, varnar jag slutligen, att aldrig hädanefter uti så flepiga rådslag deltaga. AOxenstierna (1635) hos Fryxell Ber. 7: 110. —
FLEPIGHET, r. l. f. (numera bl. bygdemålsfärgat) särsk. till FLEPIG 1. Lind 1: 297 (1749). Ingen flepighet bör råda inom stamförvandternas leder, om man vill betrygga nordens lugn. Wingård Minn. 9: 71 (1848). —
FLEPOT, adj. (†) till 2, = FLEPIG 1. Brenner Dikt. 2: 26 (1721). Lind (1749).

 

Spalt F 785 band 8, 1925

Webbansvarig