Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLIMMA, v., sup. -at.
Ordformer
(flima 1602. flimma 1640—1769)
Etymologi
[fsv. flima, begabba, sv. dial. (Finl.) flimb, åstadkomma ett väsande o. klingande ljud; jfr ä. d. flime, sladdra, fht. flimman (i uttr. flimmintez ros, gnäggande häst); till samma rot som FLINA; jfr FLIM, FLIMSKA o. FLIMTA]
(†) göra narr av (ngn l. ngt), begabba. Thär hänger nu (på korset) Himmelens och Jordennes Vppehållare .., läter flima och bespotta sigh. PJGothus Pollio EwLijff F 3 a (1602). Ihre (1769).

 

Spalt F 803 band 8, 1925

Webbansvarig