| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLÅSA flå3sa2, v. -ade (Rudbeck Bref 168 (1679) osv.), l. (numera bl. vard.) -er (ngn gg flås), -te, -t (Lucidor (SVS) 446 (1674; flås, pr. sg., rimmande med slås), Tammelin Alm. 1724, s. 25 (: flåser, pr. sg., rimmande med blåser), Münchenberg Scriver Får. 39 (1725: flåste, ipf.), Forssman Gret. 138 (1897: flås, imper.)). vbalsbst. -AN (†, Hamb. (1700)), -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Linc. E 4 a (1640), Björkman (1889)).
1) intr.: andas hörbart med tunga o. häftiga andedrag, särsk. utandningar (på grund av ansträngning l. stark sinnesrörelse); om människa l. högre djur, särsk. häst; äv. i utvidgad anv. om mun l. läppar, bröst, lungor, andedräkt o. d.; förr ngn gg närmande sig till l. övergående i den allmännare bet.: andas, draga andan. Flåsande av ansträngning. Med flåsande andedräkt. Tiderus GrLat. 81 (”82”)(1626). Medh flåsande Mun och stackotta Andedragh. Sylvius Curtius 247 (1682). Han flåste likasom en then ther nestan lupit andan vtur sig. Münchenberg Scriver Får. 39 (1725). En Prints .. som ifrån den stunden han flåsar, är med lissmare .. omgifven. Tessin Bref 1: 235 (1753). Det flåsande bröstet. Adlerbeth Æn. 233 (1804). Med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på gossen. Strindberg Hems. 83 (1887). Hästarne flåsa. Bååth GrStig. 65 (1889). — särsk.
a) bildl.; särsk. om ångmaskin (lokomotiv) l. vind o. d. En lätt susande kulning flåsade i seglen. Fischerström Mäl. 27 (1785). När .. lokomotivet, stampande och flåsande, förde oss vidare. Ödman Vår- o. sommard. 1: 104 (1887). — (†) väsa, fräsa. Nitrum flåsar. Linné Stenr. 38 (c. 1747).
b) (†) i fråga om spirant l. väsljud. F är ett aspiratum eller en flåsande bookstaf. Hiärne Orth. 38 (1717).
c) övergående i bet.: flåsa ut, pusta ut, andas ut, hämta andan; rasta, vila (ut); numera nästan bl. om häst. Wij hålla hwilodagh .. at the (arbetande) måge hafwa en dagh för sigh, ther på the må flåsa, hafwa sin Roo och Hwijla. Rudbeckius Luther Cat. 54 (1667). På et ställe där vi låto vora hästar litet flåsa. Säfström Banquer. I 2 a (1753). Remmer Theat. 1: 265 (1814).
2) tr.
a) (mindre br.) våldsamt l. häftigt utandas (ngt); äv. bildl. På andra rum, bullra och flåsa the lutter krijg och owäsende emoot Gog och Magog. Sylvius Mornay 609 (1674). Han flåsar finkel. Bellman 3: 197 (1790). En stark och känsellös kabirisk slägt, / som .. / .. flåsar eld ur lungor af metall. Rydberg Dikt. 1: 196 (1882; om de moderna maskinerna).
b) (vard.) med flåsande andedräkt yttra (ngt). Lefver hon? flåsade Giacomo. Strindberg SvÖ 2: 104 (1883). Janson Ön 162 (1908).
a) till 2 a. (I Tibet) äro några berg som flåsa och frusa fram förfärligt wäder igenom alla sina klyftor. Hiärne 2Anl. 200 (1706).
b) till 2 b. Så nästan flåsade han fram: — Vet du att den mannen är inte en människa, utan en djäfvul! Öberg Makt. 2: 161 (1906). —
FLÅSA UPP10 4 l. OPP4.
1) (†) till 1; bildl. om eld: häftigt flamma upp med ett väsande ljud l. dyl. När lite Wattn i Ässian slås / Strax Lågan op i Wädre flås. Lucidor (SVS) 446 (1674).
2) (tillf.) till 2: gm ett häftigt l. häftiga andedrag blåsa upp. Flåsa upp kinderna med rop på rättigheter. Snällp. 1848, nr 35, s. 3. —
FLÅSA UR SIG10 4 0, förr äv. UTUR SIG. (föga br.) till 2: under flåsande utandas l. yttra (ngt). Sina syndiga siäl vthur sigh flåsa. Wallius KPedersson F 2 a (1622). —
1) till 1: (efter stark ansträngning l. möda) flåsa, till dess normal andedräkt åter inträdt; pusta ut, hämta andan; rasta, vila. Sedan lät han Krijgzfolcket på några fåå Dagar .. til at flåsa vth och wederqweckia sig, wara i roo. Sylvius Curtius 316 (1682). Lät hästen flåsa ut. Sahlstedt (1773). Rydberg RomD 147 (1874, 1877).
2) till 2: häftigt o. hörbart utandas (ngt); äv. bildl. Palmblad Fornk. 1: 147 (1843). Andedräkten som ej konsumerades till ordbildning flåsades ut genom näsan. Strindberg Fagerv. 147 (1902). Hon flåsar ut hela sin misstro mot läkarkåren. Bergman Dröm. 182 (1904; om en astmatisk kvinna). —
1) (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) växten Trifolium arvense Lin., harklöver. Linné Fl. nr 616 (1745; fr. Västmanl.). Kreaturet (som lider av ”gallsjuka”) andar eller flåsar häftigt och med ganska diupa andetag .. och äter ej det vanliga fodret, utan endast detta flåsgräs. VetAH 1747, s. 78. Fries Ordb. 28 (c. 1870).
2) [benämningen sannolikt föranledd av den liksom uppblåsta blomkalken] (†) växten Silene inflata Lin., tarald. Dybeck Runa 1845, s. 60 (fr. Västmanl.). —
-STINN. (bygdemålsfärgat, föga br.) som flåsar häftigt, andfådd, andtruten. Schultze Ordb. 5064 (c. 1755). CVAStrandberg 3: 327 (1853). —
-VÄPPLING. (bygdemålsfärgat, föga br.) = -GRÄS 1. Dahlman HushRön 3: 61 (1750). Liljeblad Fl. 262 (1792). Meurman (1846).
Spalt F 957 band 8, 1925