Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FNISSA fnis3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (äv. mera konkret, Blanche Bild. 3: 53 (1864)); jfr FNES o. FNISS, (se avledn.).
Ordformer
(fniss- 1712 osv. fnis- 1862)
Etymologi
[sv. dial. fnissa, motsv. d. fnise; jfr FNISLA, FNISTRA]
skratta halvkvävt, skratta i mjugg; äv.: fnittra, flina; jfr FLISSA. Sitt inte och fnissa därnere! ”Magistern har glömt sin slips”, fnissade klassen. Spegel (1712). Några individyer fnissa’ rent af åt mig. Nyblom Hum. 15 (1874). — jfr SMÅ-FNISSA.
Särsk. förb.: FNISSA TILL10 4. brista ut i ett kort fnissande, låta höra ett kort fnissande. Lagerlöf Theokr. 71 (1884).
Avledn.: FNISS, förr äv. FNES, n. (fnes 1699) fnissande; äv. konkretare. VDP 15/3 1699, s. 279. Fjas och fniss af barn och pigor. Fröding Eftersk. 1: 125 (1894, 1910).

 

Spalt F 1009 band 8, 1925

Webbansvarig