Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FNURRIG fnur3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
1) (mindre br.) som fnurrat (fnurrar) sig; ngn gg äv.: burrig. Nordforss (1805). Dalin (1851). Fjädrarna (på hönan) stodo fnurriga ut som på en purrhöna. Santesson Sv. 222 (1887).
2) (starkt vard.) vresig, tvär, ”stött i kanten”; förr äv.: nyckfull. Nordforss (1805). Carlén Rosen 685 (1842). Fina gjorde en liten fnurrig knyck på hufvudet. Lange SämreF 277 (1885). Öfver detta svar blef Almquist en smula fnurrig. KWarburg i 2Saml. 24: 80 (1903).
Avledn.: FNURRIGHET, r. l. f. till 2: vresighet; förr äv.: nyckfullhet. Nordforss (1805). Weste (1807). Kindblad (1871).

 

Spalt F 1011 band 8, 1925

Webbansvarig