| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FORDOM fω3r~dωm2 l. fω3rdωm2, adv., sbst. n. o. adj. oböjl.; förr äv. FORDEN, adv., samt FORDOMS, adj. oböjl. Anm. VFPalmblad använder i Quintus 5 (1809) adjektivet med böjningsformen fordoma, vilket klandras i JournLTh. 1810, s. 884. Jfr äv. MarkallN 1: 70 (1820: fordna) med därtill hörande rättelse (: fordoma).
I. adv.
1) (†) före l. från tid som ligger före den innevarande; nästan bl. i förb. med titel, motsv. adj. som: förutvarande, förre. GR 2: 62 (1525). Theris fordom biscop biscop hans braske. GR 6: 279 (1529). Wår högstährade allernådigste fordom Konung och Herre (dvs. Gustav Adolf). RARP 2: 30 (1633). Heradtz skrifuaren fordom Bengt Nilson. VRP 1651, s. 677. Ett åtföljande ängstycke .. är inköpt af en fordom Pastor. Rääf Ydre 4: 69 (1865). — särsk. (†) i uttr. kort fordom, för icke längesedan, nyligen. Så obeskriflig sorg, som Oss kårt fordom kränkte. Frese VerldslD 11 (1715, 1726).
2) (numera i sht i skriftspr.) i äldre tid(er), i forna l. gamla l. längesedan framfarna dagar, förr i tiden, förr i världen. 1Petr. 3: 20 (NT 1526). Foordom taladhe Gudh .. til Fädherna genom Propheterna. Ebr. 1: 1 (Bib. 1541). Jag fordom vänner haft; och än väl några känner. Ristell Mer. 64 (1774). Fordom var det andra seder, / Då njöt qvinnan mera heder / Än i våra dar. Ödman UngdM 1: 91 (1862, 1881). Nu som fordom bildar mången sig i en handvändning en uppfattning om hvad fosterlandets väl kräfver — af andra. Vasenius Samkänsl. 57 (1901).
II. (numera i sht i vitter stil, föga br.) sbst.: (längesedan) gången tid, äldre tid; forntid.
a) styrt av prep. o. utan förb. med bestämd (fristående) l. obestämd artikel.
α) (numera knappast br.) i uttr. (ut)i fordom, i (längesedan) gången tid, förr i världen. Samma dagh dömdes then dom ful och gil, som i fordom giord var emellen (osv.). OPetri Tb. 96 (1526). The höghlärde män vthi fordom. Schroderus Sleid. 194 (1610). I fordom hvimlade rå och troll. Sehlstedt 1: 84 (1861).
β) i uttr. (i)från, stundom av fordom, från äldre l. (längesedan) gången tid, från förr i världen; äv.: alltifrån lång tid tillbaka. Spåmäns varnande svar från fordom hon drog sig till minnes. Adlerbeth Æn. 95 (1804). Starke voro de män af fordom. Runeberg 1: 388 (1844). Från fordom har menniskan öfvat ett oerhördt inflytande på växternas utbredning. PT 1899, nr 284 A, s. 3. Söderhjelm Runebg 1: 275 (1904).
b) i annan anv.; oftast i förb. med bestämd fristående l. obestämd artikel o. ett attributivt bestämningsord; stundom: (den) del av ngns liv som (längesedan) förflutit, föregående liv. Äfven jag ser mitt fordoms flesta behagliga ögonblick förknippade med någon Franzénsk ballad eller visa. Atterbom i Phosph. 1811, s. 350. Runeberg 3: 29 (1838). Genesis och Homer, Roland och Niebelungen, öfver dem alla hvila ett uråldrigt fordoms högtidlighet och ära. Levertin 10: 282 (1906). För de senare generationerna stod han som en vägspärrande kvarleva från ett föraktat fordom. Blanck NRenäss. 285 (1911).
III. adj.
1) (numera bl. i vitter stil, föga br.) om tid: som (längesedan) förflutit, som ligger långt tillbaka, forn; i uttr. i (förr äv. av) fordom tid, förr äv. (i, av) fordom tim(m)a, dag(ar) o. d., uttr. vilka i det äldre spr. möjl. stundom äro att fatta ss. ssgr. Then Messias eller Christus som them aff foordom tijdh loffuat war, .. han war nw kommen. OPetri 2Post. 9 a (1530). Det hände sig på Kämpenäs i fordom tima, at Kämparne fattade hog til at sätta Atle i bänck. Posten 1769, s. 689. Han sjöng om .. (sitt lands) hjältar i fordom tid. Sylwan (o. Bing) 1: 443 (1910).
2) (†) som tillhör l. förskriver sig från (längesedan) gången tid; forntida. Då steg till honom, allvarsam och kall, / En fordoms vän, från honom länge skild. JournLTh. 1810, s. 305. Den ringaste ruin eller annat spår af fordom bebyggelse. Strinnholm Hist. 2: 262 (1836). Sparre Sjökad. 209 (1850). Efter fordom sed. Strinnholm Hist. 4: 621 (1852). Så står du på borgens stora gård; / du tycker dig nästan en fordoms lord. Sturzen-Becker 4: 94 (1862).
1) adv.: fordomdags. Två hundar, af det svarta slag, / Sankt Hubert nyttjat fordomdag. Arnell Scott 10 (1829).
2) sbst.; i uttr. i fordomdag, (en gång) i (längesedan) svunnen tid, fordom. Här stod .. / i fordomdag ett blodigt slag. GLSilverstolpe Dikt. 2: 85 (1852). —
-DAGA, adv. (†) = -DAGS 1. Ther til brukade man Clostren fordom dagha, at man theruti vpfostrade .. lärde Personer. Schroderus Os. 2: 162 (1635). —
-DAGS. (fordom- 1524 osv. fordoms- 1813—1897) (i sht i skriftspr.)
1) adv.: i äldre l. (längesedan) förgången tid, fordom. GR 1: 202 (1524). (Man) kan endast med svårighet föreställa sig, huru mödosam och farlig färden (över Brenner) fordomdags var. OMontelius hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 41 (1901).
2) (numera föga br.) adj.: som tillhör l. förskriver sig från l. utmärker äldre l. (längesedan) förgången tid; jfr GAMMAL-DAGS. (Eng.) Antick-work, (sv.) fordomdags arbete. Serenius B 3 a (1734). Ett minnesvärdt segertecken af fordomdags tapperhet. Hagberg Shaksp. 4: 119 (1848). De på väggarna synliga lämningarna efter pilastrar vittna .. om fordomdags prakt. Ramsay VägvFinl. 78 (1895). —
-TID. (fordom- 1527 osv. fordoms- 1868)
1) (numera bl. i vitter stil) sbst.: tid som ligger långt tillbaka; längesedan förfluten tid; forntid; vanl. i förb. med prep., särsk. prep. i; numera bl. i sg. obest. J fordom tijden. GR 4: 190 (1527). En bekant från fordomtid. Atterbom i PoetK 1813, 1: 70. I mulen / fordomtid. Fröding Stänk 176 (1896).
2) (†) adv.: fordom, förr i världen. Schenberg (1739). I Sverige voro fordomtid Syskonsängar i ganska mycken helgd. SP 1780, s. 894. —
-TIDA. (numera bl. ngn gg i vitter stil)
1) adv.: i äldre l. (längesedan) förgången tid; jfr -DAGS 1. (På Öland) gick det fordomtida hett till i spisel och i ugn. Kullberg Portf. 187 (1847). Forssman Aftonl. 12: 36 (1904).
2) adj.: som tillhör l. förskriver sig från äldre l. (längesedan) förgången tid, forn; jfr -DAGS 2. Prinsen förtäljde om fordomtida bragder och äfventyr. Kullberg Portf. 176 (1838). —
-TIDS, adv. (†) = -DAGS 1. Spak Fan. 34 (cit. fr. 1686). Hvad fordom-tids begaf sig. Leopold 2: 337 (1795, 1815). —
-TIMA, äv. -TIMMA. (-tima 1826—1923. -timma 1812—1915) (numera bl. i utpräglat vitter l. poetisk stil)
1) sbst.: tid som ligger långt tillbaka; forntid; anträffat bl. i förb. med prep. (ut)i o. från; jfr -TID 1. Det stod en lustgård uti fordom-timma / Långt österut, der morgonrodnan bor. Geijer I. 3: 220 (1812). Detta tullhus (befanns) hafva i fordomtimma varit ett gudatempel. Atterbom Minn. 269 (1818). Flensburg Sång. 112 (1915).
B (numera bl. tillf. i vitter stil): FORDOMS-DAGS, -TID, se A.
Spalt F 1110 band 8, 1925