| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FORMAL forma4l, adj.; adv. -T. Anm. Det lat. adv. formaliter användes ofta i sv. i bet.: vad formen beträffar, med iakttagande av lagliga l. fastställda former o. d.: ”Uttrycket är äfven formaliter högst tvetydigt”. NFBiberg (c. 1820) hos Grubbe FilosOrdl.
(numera, utom i ssgr, bl. ngn gg i vetenskapligt språk, särsk. filos.) formell (se d. o. 1). Atterbom i Phosph. 1810, s. 118. Logiken .. indelas (av Kant) i A) formala logiken med sina underafdelningar; B) transcendentala logiken. Boström 2: 97 (1838). Under (Sv.) akademiens äldre tid (spelade) .. det vittert formala elementet, den ”vältaliga” stilen, en mycket hufvudsaklig roll i det akademiska författarskapet. OoB 1892, s. 178. Jagets formala enhet, som är ett villkor för medvetandet. Larsson Psyk. 47 (1896). Svahn LbMuntlFöredr. 130 (1903).
-FILOSOFI. (†) filos. om den formella logiken. (Filosofien) då den är blott Formal-Philosophie, kallas Logica. Boëthius Kant Föret. 2 (1797). —
-GRUND, r. l. m. filos. förutsättningar o. villkor för ngts framträdande i tiden. NF 6: 71 (1882). —
-PRINCIP.
1) filos. om de grunder som bestämma formen l. sättet för vårt kännande, tänkande l. handlande; äv. om kraft l. idé i motsats till materia. Trana Psych. 1: 93 (1843). Redan hos de yngre jonierna .. gjorde sig .. fordran gällande på en formalprincip såsom grund till förändringen i substratets modifikationer. Borelius Metaf. 72 (1883). Den skolastiska filosofien skilde mellan material-principen, d. v. s. urämnet, som var detsamma i alla kroppar, och formal-principen, hvilken är den väsensform, som bestämmer de särskilda kropparnas art och olika egenskaper. Lidforss Dante II. 3: 10 (1902).
2) teol. (inom den protestantiska kyrkan) om den heliga skrift ss. ensamt gällande auktoritet för kyrkans lära. Cornelius LbKyrkoh. 65 (1860).
Spalt F 1141 band 8, 1925