Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FORT fω4rt, äv. fωr4t (fort (med) sl(utet) ŏ Weste; med långt o Moberg Gr. 103 (1815); rimmande med stort, gjort o. d. Messenius Svanhv. 2 (1613), Ps. 1695, 95: 1; rimmande med kort, bort o. d. Svart Gensv. F 7 a (1558), Messenius Svanhv. 14 (1613)), adv.; komp. (bl. i bet. 5; dock en gg anträffat i bet. 2, se 2 a) -are ((†) superl. -est OxBr. 1: 111 (1618: ded forteste));
l. adj. -are; n. =.
I. [liksom d. fort av mnt. vort, t. fort, motsv. holl. voort, feng. forð (eng. forth); till roten i FÖR; jfr got. (komp.) faúrþis, förr, o. FORDRA, v.1] adv.
1) framåt; (ända) fram; stundom: ut; under 1500-talet stundom i pleonastisk förb. med fram.
a) (†) i fråga om rumsförh.; bl. i nära anslutning till verb: hjälpa, komma, rycka, släppa, spruta, tränga fort m. fl. (se under de särsk. verben). Hund E14 330 (1605). Dhe kune genest .. till dhe ortter fortt ryckie. OxBr. 5: 34 (1613). Wil icke Swetten fort, så lägges en Ny Tegelsteen wäl heet .. vnder fötterne. L. Paulinus Gothus Pest. 85 b (1623). Fångenskapen .. / .. genom bommarna blott släpper fort / En urblekt dager. Nicander 1: 294 (c. 1830). — i fråga om utbetalande av pänningar o. d. (jfr c). GR 27: 286 (1557). Så vill icke heller gärdhen där stortt mehra fortt ähn här för almogens fattigdom skuldh. AOxenstierna 2: 265 (1616).
b) (†) i fråga om tidsförh.: framåt (jfr 4 a). (Syndarna) få så gåå een tijdh fort fram, och ingen straffar. PPGothus Und. D 4 b (1590). Gud skynde fort then Tijden (då fred slutes)! Stiernhielm Jub. 146 (1644, 1668). VDAkt. 1664, nr 247. — särsk. i uttr. fort an, se FORTAN 1.
c) (†; se dock slutet) i överförd l. bildl. anv., dels för att beteckna att ngt blir av l. går i fullbordan l. går för sig l. värkställes l. lyckas l. utvecklar sig på rätt sätt, att ngn har framgång, vinner befordran osv., dels för att beteckna transitiva motsvarigheter: pådriva, befrämja, befordra, understödja, hjälpa osv.; bl. i nära anslutning till verb: driva, gå, hava, hjälpa, komma (sig), vilja, växa fort m. fl. (se vidare under de särsk. verben). Att then Seglatz motte gå fortt fram (dvs. bliva av), som till Westwartt skee skall. GR 19: 85 (1548). Finantzerij, tiuffuerij går .. foort (dvs. är i svang) i wärlden. OMartini QuatConc. C 1 b (1603). Hann ähr een kaar, som gerna vill foort i verden. OxBr. 11: 457 (1631). Alt hwad ödet tecknar an / Och i sitt Register förer / Måste skee och måste fort. Skogekär Bärgbo Vis. 16 (1652, 1682). Pijgans föreld(ra)r wille gierna hafwa ächtenskapet fort (dvs. ville att det skulle bli av) för drengsens skull. VDP 1678, s. 5. Visheten hjelper ingen fort. Wallenberg Gal. 135 (1771; uppl. 1921). — särsk. (ännu ngn gg arkaiserande om växt, i uttr. komma fort) om organism, i uttr. som beteckna att ngt utvecklar sig (kommer till full utveckling) l. trives l. frodas l. ”lyckas”; ngn gg i överförd anv. Wijnträd wäxer fort när thet flyttes. Linc. (1640; under translatio). Bland-säd och Ärter komma .. sällan til mognad, Hafra vil icke heller särdeles fort. Hülphers Norrl. 3: 57 (1777). Läsare .. börja blifva många i flere socknar af mitt District; men på Öland kunna de ej komma fort. VLBibl. Brev 11/1 1832. Intet af söderns otyg kommer fort under Sveriges kalla och rena himmel. Tiden 1848, nr 5, s. 2. Gå fort, om växter. LoW (1862).
2) (†) vidare.
a) om förflyttning l. transport i rummet; nästan bl. i nära anslutning till verb: draga, fara, få, följa, föra, gå, hjälpa, komma, löpa, måste, resa, rycka, segla, skaffa, skicka, skynda (sig), springa, ställa, vandra fort m. fl. (se vidare under de särsk. verben). Syntis oss lichast wara, .. atj .. drage först ått Norre Wijdbo, .. och seden atj drage fort jn j Södre Wijdboo, seden till Nydala. GR 14: 203 (1542); jfr c. Fohr han .. in vthi Gödinge Häradt .., fohr sedan fort fram vthi Skåne in åth Malmöö. Girs E14 76 (c. 1630). At Herr Iacob (De la Gardie) wille taga närmaste wägen ifrå Teso til Stararusa .. och sedan fortare tåga in vthi Landet. Widekindi KrigsH 78 (1671). Vi äro mycket kvarbjudna än en dag .. Men vi måste fort. Geijer (1806) i MoB 7: 52. (Tjuren) tog ett språng, så att han kom på sidan om Angelika och förblindad och rasande störtade fort. Bremer Pres. 100 (1834). Rydberg Faust 86 (1876).
b) i uttr. alstra l. planta fort, fortplanta. Fahlcrantz 2: 150 (1826, 1864). Denna barndomstvist, / Som, alstrad fort i olycksalig kedja, / Födt äfven dessa dagars .. strid. Dens. 3: 195 (1864).
c) [jfr t. und so fort, eng. and so forth] vidare i en rad l. följd; nästan bl. i uttr. och så (således, alltså) fort, och så vidare, et cetera; stundom förkortat och s. f.; jfr FORTAN 1, FORT-OPP. Arvidi 20 (1651). Hwad släp .. (”landboen”) hafwer med Säden af Logan i Bodan, uhr Logan på Badstugun, och så fort. Rålamb 13: 105 (1690). Communion böcker och läselängder; böcker öfver fattigmedlen, och s. f. VDAkt. 1780, nr 505.
3) (numera bl. ngn gg arkaiserande) från stället, härifrån, hädan (resp. därifrån, dädan), bort, åstad; äv. i fråga om bortgång ur livet l. i övrigt bildl.; bl. i nära anslutning till verb: begiva sig, fara, driva, resa, rulla, sända, vilja fort m. fl. (se vidare under de särsk. verben). PPGothus Und. K 1 b (1590). I fall jag ville behålla Melander qvar, måste de andre begge fort. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 177. Fort med den skiälmen och landzförrädaren! KKD 3: 94 (c. 1740). Så kysste han henne och skyndade fort. Braun Dikt. 1: 179 (1837). Jim .. vill fort ur detta näste. Högberg Jim 289 (1909).
4) fortfarande.
a) († utom i förb. alltfort, se d. o.) jämförelsevis självständigt i förh. till satsens verb: framgent, fortfarande, alltjämt, oavbrutet; ofta (med bet. ”vidare”, se 2 ovan, i viss mån bevarad) förstärkt med andra adv.: alltfort, allt framgent fort, alltså fort, fort för fort, immerfort och fort, jämt och fort, lika fort, och så fort, så än fort, vidare fort. (Den som lider av mask) måste något fasta in på tree tijmar, .. och supe så någon miölk, och hålla så foort på tree daghar. BOlavi 73 a (1578). Menniskian .. härdar och fort fram (i synden). PPGothus Und. G 1 a (1590). Konunga-wäldet bleff wijd .. (Davids) Slächt sedan fort och fort. Rudbeckius KonReg. 386 (1618). Thetta är nu then Artickel som jempt och fordt vthi öffningen stå bör. Rudbeckius Luther Cat. 160 (1667). Emedan wij fort för fort benöja osz i wår Wårdlöszheet med then uthwärtes Gudztiensten, så … Ekman Siönödzl. 18 (1680). I träd, / Som jag planterat, blommen, grönsken fort! Nicander 2: 473 (1836). — jfr IMMERFORT. — särsk.
β) [jfr liknande anv. av ALLTFORT] med koncessiv bibetydelse, i förb. lika fort, ändå, likväl; jfr LIKFORT. VDAkt. 1670, nr 223. Dhet wil han intet räckna, uthan lijka fort fordrar i reda Contant 10. dlr. Därs. 1704, nr 167.
b) (numera bl. ss. första led i ssgr samt ngn gg i förb. fara fort) i nära anslutning till ett verb, för att uttrycka att ngt pågår l. har sin gång l. fortfar l. fortsättes l. fullföljes: bliva, fara, gå, hålla, härda, rulla, stå, ställa, sätta, vilja fort m. fl. (se vidare under de särsk. verben). GR 17: 116 (1545). Bloman på neglikerne (begynner) först i begynnelsen på sommaren .. wtspricke och (”blir”) sädan fort fast in i winteren .. wid sigh. SynodA 2: 50 (1586). R. Drotzen rådde man skulle sättja krogarne så tacite fortt här omkringh Stockholm. RP 6: 221 (1636). Hiob faar ännu fort och begråter sin jemmer. Job 17: kapitelsumm. (Bib. 1646). Magan (kan ej) hålla fort och stå vth (med att dricka så mycket vatten). Hiärne Suurbr. 113 (1679). Bäckström Sång. 86 (1876).
c) (†) om utsträckning i rummet. Sahlberget begynnes söder till från Juthyllan .., stryker fort wid Sand- och Kungsrymningen. Hiärne Berghl. 435 (1687).
5) hastigt.
a) (numera ngt vard.) med detsamma, omedelbart, snart; stundom (motsatt: sent): tidigt, i god tid, på kort l. ringa tid. Svart Gensv. F 8 a (1558). Hwadh edhert rådh är, säger fort. Messenius Blanck. 28 (1614). Kryp ut igenom fenstret det fortaste ni kan. Kexél 2: 75 (c. 1780). Jag vill göra det så fort jag kan. Widegren (1788). Fort eller sent hennes slumrande gnista / vaknar i Gudars och menniskors barm. Tegnér (WB) 5: 118 (1820; om kärleken). Nästan allt skedde fortare än det befalldes. Kolmodin Liv. 3: 253 (1832). Det gick .. icke så fort att få trupperna färdiga till uppbrott. Malmström Hist. 2: 321 (1863). ”Fort gjordt, är väl gjordt” — sa’ Lundströmskan. Holmström Sa’ han 29 (1876). Det är alldeles likgiltigt, om .. (varornas befordring) sker några timmar eller dagar fortare. Forssell Stud. 2: 224 (1888). De infångade lemlarna blefvo fort tama. Kolthoff PolartrDäggdj. 11 (1903). — särsk.
γ) (vard.) i uttr. så fort (som), äv. (numera bl. starkt vard.) så fort att, temporal konj.: så snart som; äv.: så ofta som. Hela slägten lär framdeles träffa in på Finspong så fort den sjuka Grefvinnans tillstånd tillåter resan. Leopold (1797) i 2Saml. 9: 31. Så fort att aftonstjernan blänkte. CFDahlgren 2: 148 (1843). Så fort folk voro sjuka, skulle de .. på den tiden låta tappa af sig en del blod. PKlason i FestskrKlason XXII (1910). — (föga br.) med övergång till bet. av en konditional konj.: såframt, såvida. Det saknar icke sin stora märkvärdighet, att äfven betrakta det maniererade, så fort detta utgör en sann författarekarakteristik. Almqvist Amor. XXXIV (1839).
δ) (vard., mindre br.; se dock slutet) i fråga om tidpunkt (som jämföres med den rätta l. vanliga l. förmodade): tidigt. Tåget gick en halv timme fortare än jag trodde. — särsk. (fullt br.) i fråga om klocka l. ur. Min klocka går fem minuter för fort (jfr b β), dvs. är fem minuter före den riktiga tiden. Ni har låtit vänta på er en hel timma. .. (Svar:) Då går ers excellenses klocka för fort. Crusenstolpe Mor. 5: 122 (1843).
b) [jfr motsv. anv. i d. Bet. synes vara självständigt utvecklad i de nord. spr.] i rask takt, raskt, snabbt, hastigt, skyndsamt; motsatt: långsamt, sakta. Du går för fort, jag har svårt att följa dig. Han arbetar mycket och fort. Spring dit det fortaste du kan! Det gick fort med den sjuke, (vard.) sjukdomen utvecklade sig hastigt till döds. Asteropherus 48 (1609). Han geck för förlig vind, hans skepp geck lätt och fort. Livin Kyrk. 47 (1781). Asken .. växer här (vid Mälaren) dubbelt fortare än Eken. Fischerström Mäl. 258 (1785). Det kan ej gå både fort och väl. Rhodin Ordspr. 41 (1807). Tiden gick der ofantligen fort. Holmbergsson Flor. 21 (1829). Pelsa nu på er — men fort i vändningarne. Wetterbergh Selln. 127 (1853). Kör fort! ropade jag till kusken. Rydberg RomD 147 (1874, 1877). Det går så fort, som lappa vantar i månsken. Granlund Ordspr. (c. 1880). Så fort .., som svinen blinkar. EHLind i Landsm. XI. 2: 45 (1896). (†) Han dröijer icke på wägen .., vtan han löper thet fortast han kan med all macht. Swedberg SabbRo 144 (1704, 1710). — särsk.
α) i uttr. leva fort, eg.: leva en kort tid (på kort tid uppleva vad som brukar vara fördelat på ett långt liv); numera nästan alltid närmande sig bet.: icke spara på livskrafterna, ”bränna ljuset i båda ändar” o. d. Om dock en slik Monark i tusend år fick blänka! / Men ack, de lefva fort! Dalin Vitt. II. 5: 28 (1742, 1755). Snillet lefver fortare än vi andre, emedan det känner djupare fröjden och smärtan. Wingård i SAH 19: 104 (1837). Hon lefde fort, men njöt sin korta dag. CVAStrandberg 4: 220 (1857). Han levde så fort att han kom på gäldstugan. Ekholm Torp. 7 (1923).
β) (föga br.; se dock slutet) i uttr. klockan, uret går för fort (jfr a δ slutet) o. d., klockan fortar sig. Lind (1749). (Klockan har) gådt en Minut för fort på 24 Timmar. Printz Uhr 37 (1769). — (fullt br.) i substantivisk anv. Jag har ruckat min klocka till fort. Ericsson Ur. 302 (1897).
II. [jfr motsv. anv. i d.] (vard., föga br.) ss. adj. till I 5: snabb, rask; i sht till 5 b; stundom till 5 a: som utföres på kort tid. (Byggandet av pråmen) motte ingelunde försummet bliffwe, så frampt then bygningh (dvs. slottsbyggnaden i Vadstena) någon fort framgång hafwa skal. GR 17: 481 (1545). Dactylers tonlösa stafvelser, hvilka man .. tvungit til en fortare gång. Hof Skrifs. 135 (1753). (Han) red .. i fortaste galopp öfver ägorna. Nyrén Charakt. 37 (c. 1765). Den fortaste segling som någonsin skedt ifrån det stället och hit. SP 1780, s. 1134. Skulle jag gått mitt fortaste .., hade jag .. behöft öfver två timmar. Wallin Bref 268 (1849). — (†) som kommer till stånd på kort tid. En Prospe(c)tus i Siffror (torde) hafva verkat en klarare och fortare öfvertygelse, än en .. berättelse. AdP 1789, s. 671.
Spalt F 1178 band 8, 1925