| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRAM ssgr (forts.):
1) (föga br.) till 3: sätta l. ställa l. föra (ngt) längre fram (än där det förut befann sig). Framtaga stolarna. Dalin (1851; angivet ss. ”mindre br.”). Cavallin (1875).
2) till 5: hämta l. taga fram (ngt, särsk. ngt som förut icke varit synligt l. som varit instucket bland andra föremål l. förvarat på särskilt rum l. dyl.); ngn gg med avs. på person. Framtagha Pijlar vhr koghret. Schroderus Comenius 702 (1639). Innan ungdomen får framtagas till nattvarden. Tegnér (WB) 5: 354 (1826). Efter måltiden framtogos tärningarna. Fryxell Ber. 6: 436 (1833). Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek. Rydberg Ath. 38 (1859). särsk.
a) (†) inställa (ngn för domstol). Sedhan blef han .. wijst til kemnär retten .., men blef inthet då framtagen. ConsAcAboP 2: 231 (1660).
b) (†) övergående i bet.: framställa, frambringa. Genom rostning i öppna glasrör är det ofta ganska lätt att framtaga selenium i metallform. Berzelius Blåsr. 119 (1820). —
(3) -TAGSEN. [till -TAGA; med avs. på bildningen jfr TILLTAGSEN] (bygdemålsfärgat, föga br.) som tar sig fram var som helst. En snabbfotad, kraftig, lättfödd och framtagsen stam af klöfjeök utan like öfver all världen. Högberg Vred. 1: 351 (1906; om tama älgar). Dens. Frib. 14 (1910). —
2) till -TALA 2: förhastat l. otidigt yttrande. Framtaal, giör effterqwaal. Grubb 213 (1665). Schenberg (1739). —
(5) -TALA. [fsv. framtala]
1) (†) framsäga; uttala. LPetri DialNattv. B 4 a (1562). Jag har ännu knapt hördt någon som framtalat sin predikan, ens med urskillning; än mindre med verkelig sanning, behag och styrka. Thorild Gransk. 1: 43 (1784).
2) (†) framföra förhastat l. alltför djärvt tal; anträffat bl. i p. pr. i adjektivisk anv. = -TALIG. Fram talende tungor hafua få wenner. SvOrds. A 6 b (1604). (Erik Benzelius) hade republikanska fördomar med statsmannens kloka hufvud samt medborgarens oförskräckthet och framtalande lynne. HSH 7: 217 (c. 1750). —
(5) -TALIG. [sv. dial. framtalig] (numera i sht bygdemålsfärgat, föga br.) till -TALA 2: som är djärv o. dristig i sitt tal; som ej har tand för tunga; frispråkig; oförvägen i sitt tal; förr äv.: talför, pratsam. En wijs man tijgher til thes han seer sin tijdh. Men en framtaligh dåre, seer til ingen tijdh. LPetri Sir. 20: 7 (1561; Bib. 1541: framfoos). (David) war icke stoorlåtig och framtalig. Rudbeckius KonReg. 431 (1619). Häraderna pläga merendels förordna till riksdagsmän dem som framtalige äro och ringa besked med sig hafva. RR 3/9 1635. Vid denna riksdag visar han sig djerf, framtalig, till och med obetänksam. Carlson Hist. 2: 244 (1856). Lundell (1893; betecknat ss. ”folkmål”). —
-TALIGHET—00~2 l. ~200. (numera i sht bygdemålsfärgat, föga br.) Schroderus Liv. 869 (1626). Den amerikanska .. framtaligheten. Hjärne Östanifrån 142 (1905). —
(1) -TAND.
1) om var särskild av de tänder som sitta framtill i munnen (mellan hörntänderna l. betarna). VarR 7 (1538). (Det) förmäles om Harald (Hildetand), att hans framtänder voro stora. Geijer Häfd. 536 (1825).
2) zool. om viss tandliknande upphöjning på mussla som tjänstgör vid skalens hopslutning; motsatt: baktand. Retzius Djurr. 222 (1772). Marklin Illiger 337 (1818). —
(1) -TARM(EN). embryol. om den del av den primitiva tarmen som ligger framför gallblåsans inmynningsställe. VerdS 88—89: 56 (1900). 2NF 28: 475 (1918). —
(1) -TASS. tass på framben. Tessin Bref 1: 115 (1751). Rosenius Naturst. 14 (1897). (skämts.) om hand. Hagberg Shaksp. 4: 24 (1848).
Spalt F 1379 band 8, 1925