Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FRANK fraŋ4k, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er; i bet. 1 äv. FRANKER fraŋ4ker, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(fran(c)k 1635 osv. fran(c)ker, pl. 1610 osv. franker, sg. 1848 (: Frankern, best.) osv.)
Etymologi
[fsv. franker, pl.; jfr fd. frankæ(r), pl., d. frank(er), isl. frakkar, pl., fht. francho, t. franke, feng. francan, pl., senlat. franci, pl.; sannol. av ett germ. adj. motsv. FRANK, adj.; jfr FRANC, FRANCISKAN, FRANKISK, FRANKO-, FRANSK]
1) i sht hist. individ av en forngerm. folkstam (ett forngerm. stamförbund) i trakterna vid Rhens nedre lopp; särsk. om individ av den del av nämnda stam som under 400- o. 500-talet underlade sig Gallien (nuvarande Frankrike) o. med den inhemska befolkningen sammansmälte till den franska nationen; oftast i pl. Schroderus Sleid. 79 (1610). Almqvist Amor. 147 (1839). särsk.
a) (föga br.) i sg. best. med koll. bet. De serskilta folkstammarne, Longobardern som Frankern .. lefde (var o. en) efter sin folkegendomliga rätt. Strinnholm Hist. 3: 842 (1848).
b) (arkaiserande i poetisk stil) i oeg. anv.: fransman; i sht i pl. Frankers ädla land. Topelius NBlad 88 (1867, 1870).
2) [jfr turk. ferengi, frengi, västerlänning. Benämningen torde ha uppkommit under korstågen] (i fråga om förh. i Orienten) västerlänning, europé. LittT 1796, s. 112. jfr: Alla (européer) heeta på turkiska Franck. KKD 5: 60 (1709).

 

Spalt F 1397 band 8, 1925

Webbansvarig