| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRESTARE fres3tare2, i norra o. mellersta Sv. ofta fräs3-, om person (l. personifierat) m.||ig. (om kvinna nyttjas i allm. FRESTARINNA l. FRESTERSKA), om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) till FRESTA I 1: person som gör l. gjort många försök; numera bl. i ssgr. Wettersten Forssa 34 (c. 1750; om skattsökare). jfr MÅNG-FRESTARE m. fl.
2) till FRESTA I 2: person l. väsen som söker locka l. förleda (till brott l. synd o. d.), förledare, förförare. Jak. 1: 13 (NT 1526). Trognaste flicka på fall frestaren bringar till sist. GbgHÅ X. 2: 55 (1903). särsk. (i religiöst spr.) om djävulen. Mat. 4: 3 (NT 1526). Räds, att frestarn lägger snaran, / Der du minst förmodar faran. Ps. 1819, 210: 1.
3) till FRESTA I 3: ett slags i skolor i äldre tid användt straffredskap. KyrkohÅ 1908, s. 234 (c. 1780).
Spalt F 1463 band 8, 1926